Snusk - Två osedliga berättelser

Alan Bennetts förra bok Drottningen vänder blad snubblade jag över hemma hos mina föräldrar härom julen och läste den under några timmar på juldagen då jag dragit mig undan från firandet. Drottningen vänder blad handlar om när den engelska drottningen av en slump hittar en bokbuss under en promenad, vilket leder till att hon blir en storläsare. När jag läste att det skulle släppas en ny bok av Bennett blev jag förväntansfull och ställde mig genast i kö på biblioteket och när jag fick Snusk i handen blev jag inte besviken. Snusk har undertiteln Två osedliga berättelser, vilket är exakt vad boken innehåller.

Den första berättelsen handlar om Mrs Donaldson som är nybliven änka och som för att dryga ut pensionen börjar arbeta på sjukhuset med att agera för läkarstudenter som ställs inför medicinska problem. Mrs Donaldson tar även in ett studentparet Andy och Laura som hyresgäster, vilka när de får problem med att betala hyran kommer med ett okonventionellt förslag. Upplevelsen ger Mrs Donaldson mersmak.

Den andra berättelsen handlar om ett äktenskap som inte borde ha blivit och vad som händer bakom medelklassens sovrumsgardiner. Graham är en fåfäng och dumdryg ung man som utan att själv märka det kommer till korta gentemot sin hustru Betty, som bakom sin oansenliga yta är både smart och framförallt rik. Även om Graham är nygift så tycker han att det vore synd att avstå från den läckre Kevin, eller om han heter Toby. Ett beslut som gör att han hamnar i en utpressningsknipa.

Snusk är en väldigt brittisk bok där alla håller masken och det dricks te med chokladkex till samtidigt som det görs osedliga saker i hemmets skyddade vrå. Jag gillar Allan Bennetts sätt att berätta sina på ett sätt som lyfter fram det brittiska och med karaktärer som alla har sin charm, även om en del av dem är osympatiska. Snusk är vad jag kallar en trevlig bagatell, en bok som är en trevlig för stunden, men som kanske inte gör något bestående avtryck.

Robert Capa - The definitive collection

Sedan jag skrev om Robert Capas bok Krigsfotografen i adventskalendern före jul så har jag fördjupat mig ytterligare i Capas fotografier genom den rediga och rejäla fotoboken som jag lånade på biblioteket och som stäcker sig över hela hans karriär. I The definitive collection har Robert Capas bror Cornell Capa tillsammans med Richard Whelan gott igenom de 70’000 negativ som Capa lämnade efter sig och de har valt ut 937 bilder som är tagna mellan åren 1932-1954. Den sista bilden föreställer en pluton som marscherar och är tagen i norra Vietnam strax efter 14,30 den 25 maj 1954. När Capa tagit bilden klev han på en mina och avled omedelbart.

Vänder oftast kameran mot civilbefolkningen och betraktar betraktarna. Är det en parad så fokuserar han på dem som står vid sidan om och tittar på. När Charles de Gaulle håller tal efter att Paris blivit befriat så ställer han sig bakom de Gaulle och fotograferar åskådarna. Capa reste runt i hela världen som Spanien, Mexiko, Kina, Japan, Europa under andra världskriget och Israel för att både bevaka krig och dokumentera vardagsliv. Han reste även i Sovjetunionen med John Steinbeck och fotograferade även hel del runt om i Europa efter andra världskrigets slut då
man började med återuppbyggnaden. Det finns även en del bilder på Capas vänner så som Ernest Hemingway, John Steinbeck, Truman Capote och Pablo Picasso. Även den svenska skådespelerskan Ingrig Bergman finns på några bilder. The definitive collection är helt klart en rejäl fotobok (inte bara för att den är 25x25 cm och väger 2,5 kilo) som med sina dryga 900 bilder ger en helhetsbild över en fantastisk men alltför kort karriär. Min enda invändning mot boken är att en del bildserier känns onödigt långa, annars är det en fantastisk bok.

Syskonmakaren

Även om jag inte läser så överdrivet mycket chick-lit så tycker att det är en trevlig genre i bland som omväxling, framförallt när det är välskrivet. Vid sidan av Marian Keyes så är brittiska Lisa Jewell den av chick-lit författarna som jag tycker skriver bäst. Lisa Jewells senaste bok som kommit ut på svenska är Syskonmakaren, vilket är en historia som jag tror kan stanna hos en ett tag efter att man läst ut boken. Berättelsen handlar om tre helt olika människor som har det gemensamt att deras pappa är samma spermadonator. Det är Lydia som blivit framgångsrik och ekonomiskt oberoende efter att ha uppfunnit en luktfri målarfärg, men som är isolerad i sitt stora hus. Dean är arbetslös och bor med sin gravida flickvän som mest skäller på honom. Robyn är 18 år och anser sig vara förmer än sin omgivning och när hon träffar en ny pojkvän så blir hon rädd för att han ska vara hennes bror. Pappan till Lydia, Dean och Robyn ligger för döden och vill träffa de barn han hjälpt att sätta till världen.

Syskonmakaren är en bra bok om tre vilsna människor som finner en ny mening med livet när de hittar varandra. Ja, det är en ganska förutsägbar bok där man tidigt förstår det mesta som kommer att hända. Men ändå är det en bok som griper tag i en (inte bara beroende på att min febriga hjärna kändes som bomull) eftersom det finns en dramatik i historien, bland annat genom att både språket och översättningen håller en bra kvalitet. Sedan jag läste ut boken så har jag hunnit tänka en hel del på hur det kommer att gå för syskonen.

Vintervålnader

I söndags då jag var stressad över att inte ha någon bok att läsa så visade det sig att räddningen fanns på pockethyllan på ICA och var grön (i dubbel bemärkelse eftersom den utöver den gröna framsidan även är en klimatsmart pocket). Det var Kate Mosses tredje bok på svenska, Vintervålnader, som lockade mig till inköp (impulsinköp nummer 2, Ensamma hjärtan och hemlösa hundar återkommer jag till när den är läst). I likhet med de två tidigare romanerna Labyrinten och Kryptan så utspelar sig även Vintervålnader i södra Frankrike under historisk tid, den här gången några år efter första världskriget. Skillnaden ligger i att Vintervålnader endast är 239 sidor, medan de andra två böckerna är tegelstenar som är en bit över 600 sidor. Jag tycker att Kate Mosse blivit ett snäpp bättre för varje bok och med Vintervålnader så tycker att det mindre formatet är en fördel eftersom historien blir mer kompakt.

Berättelsens huvudkaraktär är Freddie Watson som tio år efter att hans bror George försvunnit i strid under första världskriget fortfarande plågas av sorgen och saknaden. Han reser omkring med bil i franska Pyrenéerna för att vila sina nerver och återhämta sig efter en depression. En kväll när han överraskat av en snöstorm hamnar han i den sömniga staden Nulle, där invånarna förbereder sig för sin årliga fest. Freddie bli inbjuden till festen, där han träffar den vackra Fabrissa. Med Fabrissa känner Freddie en samhörighet och kan för första gången berätta hela sin historia. Men när han vaknar nästa morgon så är det ingen i byn som sett varken honom eller Farbrissa på festen.

Vintervålnader är en välskriven bok med en för Kate Mosse ovanligt tajt story. Huvudkaraktären Freddie Watson är porträtterad på ett fint och trovärdigt sätt med en hjärtknipande historia som håller hela vägen. Även om jag läst och uppskattat Kate Mosses tidigare böcker på svenska så blev jag den här gången positivt överraskad.

Har man inget liv får man köpa ett som alla andra

I Har man inget liv får man köpa ett som alla andra har Jonas Gardell samlat sina visdomsord från Twitter där han tagit pulsen på samtiden. Eftersom man på Twitter är begränsad till 140 tecken så han Gardell vägt varje stavelse på en guldvåg och har ibland ägnat månader åt att formulera dem. Många av tweetsen är väldigt bra, träffande och ibland elaka. Det här är en liten bok som är perfekt att ge bort istället för en blomma och som passar bra att ha som högläsning.

2012

Det är många bokbloggar som skrivit om de läsutmaningar som de satt upp för det nya året. En del kallar det feng shui-läsning, andra boktolva. Det båda sakerna går ut på att man samlar ihop olästa böcker som finns i bokhyllorna med målet att läsa dem under året. Eftersom min boksamling inte innehåller så många olästa böcker eftersom jag dels lånar väldigt mycket på biblioteket och dels eftersom jag hade en utrensing i samband med flytten i somras, så har tänker jag inte sätta upp något annat mål än det vanliga att läsa en bok i veckan (exclusive ljudböcker). Ett annat ständigt pågående mål är att hamna så långt fram som möjligt i bibliotekets reservationsköer så att jag kommer åt att läsa de nya böckerna snabbare.

Kära Gösta Berling

I några månader har du fått legat och väntat på att det ska bli din tur att bli läst. Egentligen skulle jag ha läst din saga tillsammans med P1:s bokcirkel i höstas, men det kom en massa andra böcker i vägen. Nu när jag betat av reservationslistan hos biblioteket så tog jag äntligen fram "Gösta Berlings saga" för att läsa bokcirkeln i min egentakt under trettonhelgen. När de första 100 sidorna var avklarade så insåg jag till min besvikelse att inget av det jag läst under dagen gått in och att jag inte förstått handlingen. Så tyvärr lägger jag undan denna klassiker för nu och hoppas att ett framtida försök lyckas bättre.

Att föda ett barn

Kristina Sandbergs Att föda ett barn är en roman som tänkt läsa sedan den kom ut 2010, men av olika anledningar så har det inte blivit av förrän jag fick den i julklapp. Det visade sig snabbt att det var en perfekt julklappsbok eftersom den är lagom tjock, väldigt bra och med densitet i texten vilket gör att den räcker längre (till skillnad från nästan alla deckare som man knappt hinner börja på innan de tar slut).

Att föda ett barn utspelar sig under ett år i slutet av 1930-talet och vi får följa tjugoåriga Maj som lämnat Östersund efter att ha blivit lämnad av sin pojkvän för att börja en ny tillvaro i Örnsköldsvik. Genom en kollega träffar Maj Tomas, som är nästan dubbelt så gammal, och det inte får hända händer när hon blir gravid. I äktenskapet som blev försöker Maj göra sitt bästa som hustru och att accepteras av sin nya stora fina familj i Örnsköldsvik samtidigt som magen växer med barnet som hon inte vet riktigt hur hon ska förhålla sig till. Med sig i bagaget har Maj även det sociala arvet med en rädsla för smutsen och skammen över att bli på det viset utan att vara gift först.

Kristina Sandberg har verkligen lyckats med gestaltningen av Maj. Jag känner verkligen för henne genom hela berättelsen och jag delar hennes mödor. Språket är helt underbart och kryper innanför skinnet. En sak som det skrevs en del om när boken kom ut var att det var flera som kände sig inspirerad till bakning av småkakor, vilket stämmer bra då det äts och bakas en hel del småkakor. Det är till exempel en syjunta som Maj bjudits in till där det serveras tio sorters småkakor, en mjuk kaka, glaserade gifflar och tårta. Då Att föda ett barn är den första delen i en planerad trilogi så ser jag med spänning fram emot att läsa nästa del när den släpps.