En dåres försvarstal del 2

Till skillnad från förra veckan så kändes det den här gången som att jag och panelen i P1s bokcirkel läst samma bok, dessutom samma del av boken. Som omväxling så har delar av boken den här gången lästs högt på uppmaning av A 2,5 år, som svarade att det var en bra bok när jag frågade. Hon valde den faktiskt helt själv utan min inblandning, den låg bland osorterade böcker på soffbordet. Förklaringen ligger dock inte i ett tidigt intresse för Strindberg, utan snarare i att hon gillar att somna till mosters röst som läser långa berättelser när det är dags att sova middag. Fast hon gav mig även boken en gång för att läsa ett stycke medan hon lekte. Vi har även hunnit läsa en del böcker som varit mer lämpliga för hennes ålder under påskhelgen.

Den här gången har jag läst noggrannare och mer fokuserat och dessutom har jag vikt hundöron (något jag aldrig gör annars) när jag läst något som känts viktigt. Nackdelen visade sig vara att det blev väldigt många hundöron, bitvis verkar det vara var och varannan sida som är markerad. Så här två tredjedelar in i boken så tycker jag att det finns många intressanta dimensioner i berättelsen och det gör inget att man vet att äktenskapet kommer att sluta i skilsmässa. Däremot så tycker jag fortfarande att En dåres försvarstal påminner en hel del om Siri (eller det kanske ska vara tvärtom), det är helt uppenbart att Lena Einhorn läst boken som research inför sin egen bok. Jag tycker även att fokus verkar ligga på tiden innan Siri von Essen skiljde sig från sin första make, det tar mer än halva boken innan karaktärerna Axel och Maria får varandra.

I den här andra tredjedelen av boken så är det starka känslor i omlopp hos berättaren Axel. Han visar bland annat upp sin svartsjuka sida, som inte är särskilt sympatisk. Axel är svartsjuk på Marias och baronens äktenskap och försöker göra dem svartsjuka genom att berätta om en finska. De tre utvecklar ett lite märkligt förhållande där det äkta paret behöver Axel för underhållning och Axel behöver även dem på något vis (och kanske distraktion eftersom baronen har ett förhållande med Marias unga kusin Mathilde samtidigt som Maria och Axel faller för varandra). Axel skyller allt på Maria, det är hon som förför och leder honom i fördärvet genom att inleda honom i frestelse och tyranniserar honom. Maria blir precis som väntat skandaliserad av skilsmässan som sker både för att hon drömmer om att bli skådespelerska och för att bli befriad av äktenskapets bojor. Maria vill inte in ett nytt äktenskap och vill inte ha fler barn (dottern i äktenskapet med baronen dör) och Axel ljuger om att vara i princip steril, så när hon ändå blir gravid så ett nytt äktenskap ofrånkomligt. Axel verkar dock föredra den kyska kärleken med kläderna på dyrkandet av hennes små fötter med de nätta kängorna framför köttsliga umgänget.

Det finns även några klassmotsättningar i boken, dels genom Axels beskrivning av hur en son av folket fått kvinnan av börd. Dels genom en diskussion med baronen där denne minns ett upplopp 1868 och hur de hade huggit in på packet. Här visar Axel det stora glappet som ändå finns mellan de båda genom att hänvisa till sina underklassinstinkter och minnas att han var med under upploppet, fast som en del av packet som kastade sten på militären. Senare kommer ju Strindberg att bli arbetarnas författare.