Anna Karenina

Ibland får man låta böcker ta tid och Anna Karenina har definitivt varit en sådan bok. Jag har tyckt om boken från första början, men texten har bjudit på ett visst motstånd vilket gjort att läsningen tagit länge tid än vanligt (att boken är 879 sidor tjock har inte snabbat på det hela). Jag kan erkänna att jag dragit mig för att läsa Anna Karenina eftersom den är en tjock rysk klassiker, och jag har fått för mig att tjocka ryska klassiker är svåra och jobbiga att läsa. Av samma anledning har jag ställt tillbaka pocketutgåvan av Fjodor Dostojevkijs Brott och straff varje gång jag hållit i den i bokaffären. Egentligen borde jag inte ha någon anledning att dra mig för att läsa de tjocka ryska klassikerna då jag i vanliga fall inte brukar tveka särskilt inför böcker som är ännu tjockare och jag läste och uppskattade Bröderna Karamasov i gymnasiet. När det gäller de ryska tredelade namnen med smeknamn i diminutivformer av förnamnen så finns det som tur är en lista längst fram i boken där alla större karaktärer finns listade med alla varianter av namn. Då jag upplevde det som att det inte presenterades allt för många karaktärer på en gång så gick det ganska bra att hålla reda på dem. Jag tycker att det är lite svårt att det inte går att läsa på samma sätt som en ny bok då historien i klassikern anses vara så allmänt känd att man kan avslöja upplösningen redan i förordet, vilket förtar en del av läsupplevelsen.

Anna Karenina börjar med meningen ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis” och den säger en hel del om romanen. Anna Arkadjevna Karenina är en kvinna som tillhör det högre samhällsskicket i Sankt Petersburg och hon är uttråkad och har tröttnat på sin man, en tråkig byråkrat. Allt ändras när hon på en bal i Moskva träffar greven Vronskij, en riktig playboy, och faller pladask för honom. När Anna upptäcker att hon är gravid väljer hon att bryta upp från sitt äktenskap och lämna sonen Serjozja för att leva med Vronskij trots att hon vet att kommer att bli utstött socialt. Parallellt med historien om Anna och Vronskij så finns kärlekshistorien mellan Levin och Kitty som, när de väl får ihop det, lever i ett lyckligt äktenskap. Dessa två kärlekshistorier blir varandras motsatser när de ställs emot varandra där Levin och Kitty lever ett lyckligt liv, medan Anna och Vronskijs förhållande bara leder till att Anna blir allt mer olycklig.

Det som gör Anna Karenina till en så bra bok som fortfarande står sig efter 130 år beror på att Tolstoj var en väldigt skicklig författare som ger karaktärerna liv och gör dem trovärdiga även när de beter sig på ett klichéaktigt sätt. Det är inte bara bokens huvudkaraktärer som får liv, utan även de ganska många bikaraktärerna känns levande och relevanta för historien. Nu när jag kommit över mitt motstånd för tjocka ryska klassiker planerar jag att ge mig på Brott och straff som semesterbok. Avslutningsvis vill jag instämma i hyllningarna av Ulla Roseens fantastiska översättning från 2007 som verkligen ger liv åt berättelsen.