Jag har en period då jag läst en del klassiker och jag har
känt att det då lätt blir många manliga författare, och att jag skulle vilja
läsa fler klassiker skrivna av kvinnliga författare. När jag läste Jonas
Gardells Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen så fanns det en referens
till Agnes von Krusenstjernas svit om Fröknarna von Pahlen och eftersom jag
inte läst något av henne så lånade jag hem den första delen i serien, Den blå
rullgardinen, vid nästa biblioteksbesök.
I Den blå rullgardinen så är det kvinnorna som står i
centrum medan männen känns mer som bifigurer i bakgrunden. Petra har svårt att
glömma sin ungdomskärlek Thomas Meller och när hon får ärva Eka herrgård av en
faster så flyttar hon dit. När Angela vid tolv års ålder blir föräldralös så är
det den ogifta fastern Petra som tar hand om henne och mellan dem uppstår en
kärlek som på sätt och vis påminner om en syskonrelation.
Den blå rullgardinen är en väldigt bra bok som är
föredömligt kort, endast cirka 160 sidor och den har ett bra språk som har
klarat tidens tand. Vanligtvis brukar jag ha problem med de äldre verbformerna
i text (gingo, sågo, stodo etc.), men i det här fallet går det riktigt bra och
jag hakar inte upp mig på dem något särskilt. Jag förstår även att en del
passager i boken ansågs vara chockerande när boken kom, men idag är
sexskildringarna inte särskilt vågade. Det är mycket troligt att jag kommer att
läsa de resterande sex delarna framöver, men jag ska försöka sprida ut dem lite
(även om del två, tre och fyra ligger hemma och väntar).
En författare som jag inte känner till speciellt väl.
SvaraRadera