Mördaren i folkhemmet

Mördaren i folkhemmet är den sanna berättelsen om hur den svenske löparstjärnan Olle Möller blev en av landets mest kända mördare. Det författarna Lena Ebervall och Per E Samuelsson försöker gå till botten med är om Olle Möller är en mördare eller om han är oskyldig och har utsatts för ett oerhört justitiemord. När författarna går igenom förundersökningarna och vittnesförhören så verkar det allt mer som att Olle Möller nog inte var skyldig för de mord han dömdes för och att han var en man förföljd av otur. Det hela börjar med att den tioåriga Gerd Johansson förs bort av en okänd man och senare hittas sexmördad. De få ledtrådar som polisen har att gå efter i jakten på mördaren passar in på Möller, som börjar bete sig märkligt för att inte dra misstankarna, vilket får en motsatt effekt. Möller döms för mordet på Gerd mot sitt nekande på ganska vaga indicier där åklagaren hittar vittnen som pekar ut Möller ganska långt efteråt och ett vittne som ger honom alibi åtalas i sin tur för mened. När Möller blir felaktigt misstänkt för mordet på femåriga Kerstin Blom 1955 så arbetar polisen enbart med teorin om att Möller är den skyldige, trots att han den här gången har ett ordentligt alibi. Ännu värre blir det 1959 när Möller flyttat till Närke och fru Rut Lind försvinner efter ett besök på ortopedavdelningen på sjukhuset. För polisen räcker det med det faktum att Möller befunnit i samma väntrum för att de ska vara säker på att han ännu en gång är mördaren. Här gör polisen sitt yttersta för att få Möller att passa in i bilden, alla vittnesmål som friar honom läggs i en kartong märkt ickerelevant och som advokaten aldrig får ta del av. Även media är övertygad om Möllers skuld och driver på opinionen som anser att jag är den värste mördaren i modern tid. Det hela slutar med att Möller döms även för mordet på Rut Lind.

 

Efter att ha lyssnat på Mördaren i folkhemmet så är jag ganska säker på att Olle Möller inte var någon mördare. Han var en man förföljd av otur och som delvis satte krokben för sig själv när han försökte bevisa sin oskuld genom att ljuga om småsaker, blanda ihop händelser och med en förmåga att berätta fel typ av skämt vid fel tillfällen. Ända fram till sin död höll han fast vid att han var oskyldig till de två mord han dömdes för. Trots att Mördaren i folkhemmet är en väldigt bra och upprörande bok så störs jag lite av att det är en roman och inte en faktabok. Författaren förklarar sitt val i efterordet med att de genom romanformatet på ett bättre sätt kan förklara den snåriga berättelsen och ge liv åt personerna, men romanformatet gör att berättelsen inte samma tyngd som om det varit en ren faktabok (och som troligen varit tämligen oläsbar på grund av alla fakta). Läsvärd är den i alla fall.