Aniara

Rymdeposet Aniara från 1956 är Harry Martinsons mest kända verk och det är en sådan bok som jag haft på min mentala att läsa-lista. Aniara känns som en av de där klassikerna som är så kända att det känns som att de borde läsas. När jag för ett tag sedan började intressera mig för Harry Martinsons författarskap, genom uppväxtskildringen Nässlorna blomma, och jag dessutom köpte ett väldigt fint exemplar av Aniara (med ett vackert akvarellomslag) på Pingstkyrkans loppis så kändes det som att det var hög tid att äntligen läsa boken. För att göra läsningen lite mer effektiv (och för att det valet fanns på biblioteket) så valde jag att lyssna på ljudboken, i en inläsning av skådespelaren Ulf Palme.

 

Aniara är ett rymdepos bestående av 103 sånger skrivna på vers. Det är en science fiction-berättelse om rymdskeppet Aniara är på flykt från jorden som blivit smittad av radioaktivitet och på väg till Mars, men som hamnar ur kurs och är hjälplöst på väg mot Lyrans stjärnbild. På skeppet finns Miman, en medveten superdator med övermänsklig artificiell intelligens och som dör av sorg inför mänsklighetens dårskap.

 

Jag känner att jag borde älska Aniara, men det gör jag inte, vilket kan bero på att jag har lite svårt för både science fiction och versromaner. Ulf Palmes entoniga inläsning höjer inte direkt ljusboksupplevelsen, även om det entoniga passar ganska bra in i berättelsen på sätt och vis. Jag måste säga att jag föredrar när Martinson skriver mer jordnära, som i de dikter i samlingen Dikter 1929-1953 som jag håller på och läser i långsam takt och som i prosatexter som Nässlorna blomma. Den kritik som riktas mot omvärlden och människans tendens att använda sig av tekniken för att göra ont mot andra människor och naturen går mig inte förbi. När Aniara kom ut 1956 så fanns atombomberna över Hiroshima och Nagasaki i färskt minne och det fanns mer reellt hot om ett kärnvapenkrig som skulle utplåna mänskligheten.