Dikter 1929-1953

Idag skulle Harry Martinson ha fyllt 109 år om han fortfarande levt, så jag tyckte att det var passande att skriva om Dikter 1929-1953 idag (plus att jag blev klar med den i helgen). Dikter 1929-1953 var en av de böcker som jag köpte på Kupan, när jag i princip hade rensat deras klassikerhylla på Harry Martinson (någon enstaka dubblett lämnades kvar), och jag har i flera veckor burit med mig boken och i långsam takt läst alla dikterna. Som titeln antyder så är det här en samling med dikter från den första delen av Martinsons författarskap och dikterna kommer från Spökskepp (1929), 5 Unga (1929), Antologin Modern lyrik (1931), Nomad (1931-1944), Natur (1934), Passad (1945) och Cikada (1953).

 

Jag tycker att dikterna känns luftiga, som om de två stora temana, havet och naturen, gjort avtryck i språket och de känns inte svårttillgängliga, som en del lyrik kan göra. Vissa dikter tog tag i mig när jag läste dem halvhögt för mig själv och det kändes som om en del av mig virvlade iväg med orden. En del dikter är långa och episka, andra visar en förmåga att kunna sätta fingret på saker med några få rader, som i följande rader från dikten Blad i Passad;

 

Slåttern går

och alla som önskat sig vara blommor

förändra hastigt sina önskningar

 

En av mina favoriter kommer från 5 Unga och är mer åt det prosaiska hållet, den heter Klockbojen och är en finstämd berättelse om en klockboj i Zuidersee och måsen Giri (som är den enda mås som vågar sitta på klockbojen). Nu är det bara för mig att vänta på att nästa del, Dikter 1958-1973, som jag beställt på Bokbörsen ska komma så att jag kan fortsätta läsa Martinsons underbara dikter.