Polis

När jag läste Jo Nesbøs förra bok Gengångare, den nionde, om Harry Hole så trodde jag att det var den sista boken då jag uppfattade slutet på boken som att Harry Hole var tämligen död. Jag har förstått att jag inte varit den enda som uppfattat det så, så jag blev ganska förvånad när det visade sig att en ny bok var på väg och att det på omslaget står att det är en ”Harry Hole-thriller”.

 

När en polis i Oslo hittas mördad på samma plats och dag som han en gång utredde ett olöst mord för många år sedan så känns det inte som en slump. När dessutom ytterligare två poliser går samma öde till mötes inom loppet av några månader så anar polisen ett skrämmande mönster. Att de saknar sin bästa utredare, Harry Hole, gör inte saken bättre. Samtidigt så ligger en svårt skadad patient isolerad i en sjukhussal och hans identitet är så hemlig att inte ens de poliser som bevakar honom vet vem det är.

 

Det känns som att Polis är en fortsättning på Gengångare och att det finns vissa öppningar för ytterligare en bok. När jag läser vad jag skrev om Gengångare så ser jag att en sak som jag störde mig på är det överdrivna spekulativa våldet där Nesbø letat reda på fasansfulla sätt att ta livet av människor. Det är en sak som inte är lika framträdande i Polis, även om människor dör på fasansfulla sätt även i den här boken. Jag gillar Nesbøs språk och han har en förmåga att fånga läsaren så att det svårt att lägga ifrån sig boken. Jag har dock ett par invändningar, en deckare blir inte bättre om de är tjocka (606 sidor i det här fallet) och liken staplas på varandra. Jag skulle önska att dagens deckarförfattare skulle våga gå tillbaka till det som Maj Sjöwall och Per Wahlöö gjorde så brilliant i sina första böcker om Martin Beck, skriva korta böcker med en bra mordgåta med minimalt med mord.

 

Recensionsexemplar från Piratförlaget