Vägen ut

Ett år efter att Harry Martinsons självbiografiska roman Nässlorna blomma kom ut, släpptes den fortsättningen Vägen ut, som inte blivit lika känd och läst. Vägen ut börjar någon månad efter Nässlorna blomma och Martinsons alter ego Martin Tomasson har lämnat ålderdomshemmet och bor åter i en familj som sockenbarn, den här gången på Ekevik. Livet är fortfarande tufft för Martin och han använder sig av fantasin för fly verkligheten, bland annat genom att ljuga om den rikedom han kom ifrån när familjen bodde i Nite innan fadern dog och modern for till Amerika. Efter att ha slutat skolan så försörjer sig Martin på diverse småjobb och istället för att läsa fram så rymmer han och går på luffen. Det Martin drömmer om är få gå till sjöss, vilket han gör vid 16 års ålder trots en snöplig sorti från skeppsgossekåren.

 

Jag har lite svårt att förstå varför Vägen ut inte blivit läst i samma utsträckning som Nässlorna blomma, då båda böckerna är väldigt bra. En anledning skulle kunna vara att en del läsare kanske drar sig för att läsa en andra bok om en svår och olycklig barndom. Även om det inte är fullt lika illa som i Nässlorna blomma, så är det fortfarande ingen lycklig barndom som beskrivs i Vägen ut. Vad som däremot är bra är språket, som känns levande och fräscht. Efter att ha läst några böcker av Harry Martinson under våren så verkar det som att han hanterade både prosa och lyrik på ett ypperligt sätt.