Den sanna historien om Pinocchios näsa

Den sanna historien om Pinocchios näsa börjar med att kriminalkommissarie Evert Bäckström vid Västerortspolisen i Stockholm har en av de bästa dagarna i sitt liv, trots att det är en måndag. Det är en advokat som blivit mördad (vilket är något som sker alltför sällan enligt Bäckström), den mördade advokaten är känd för att försvara en del klienter med tvivelaktigt rykte. Det finns även en del kopplingar i historien som knyter samman Evert Bäckström med Rysslands siste tsar Nicolai II, Winston Churchill och Vladimir Putin. Evert Bäckström är i vanlig ordning fördomsfull mot alla som inte är Evert Bäckström anser sig vara en hårt arbetande polis (även om han kommer sent till jobbet, tar långlunch och en tretimmars eftermiddagslur innan middagen) och som inte är främmande för att ta emot pengar under bordet.

Det här är inte en vanlig deckare, det är mer som en skröna eller en ond saga (som författaren själv beskriver den), det är inte mordgåtan som är det centrala i berättelsen, utan snarare en förevändning för att berätta en historia. Som vanligt när det handlar om Leif GW Persson så är det en välskriven historia som är bättre än mycket annat inom deckargenren. Även om Evert Bäckström är en hemsk person, så känns det lite tragiskt att hans bästa relation verkar ha varit med guldfisken Egon och att han har lite för nära förhållande till tjänstepistolen som han döpt till Sigge. Jag kan även tycka att den Bäckströmska supersalamin är lite väl frekvent förekommande i boken. Den har dessutom i en tidigare bok beskrivits som mer som en liten prinskorv av en kvinnlig polis som hade det tvivelaktiga nöjet att stifta bekantskap med supersalamin.

Det här är ett recensionex från Bonniers