De fördömda

Våren 1905 slår en förbannelse till mot en rad framstående familjer i den amerikanska universitetsstaden Princeton. Det hela börjar med att den förre universitetsrektorn Winslow Slades barnbarn Annabel blir bortrövad från sitt eget bröllop av den märklige Axson Mayte. Det dröjer inte länge förrän stadens privilegierade familjer börjar drabbas av en rad fasansfulla och oförklarliga händelser och det verkar som att något mörkt och farligt verkar ruva i skogarna. Universitetets rektor, den uppåtsträvande Woodrow Wilson försöker hålla huvudet kallt i den maktkamp han är indragen i angående styret av universitetet. Annabel Slades bror Josiah blir helt uppslukad av att ta reda på vad som hänt med hans syster. Samtidigt så sitter den socialistiske författaren Upton Sinclair i staden utkant och drömmer som revolutionen.

De fördömda är det bästa jag läst av Joyce Carol Oates på länge, även om jag kan tycka att den hade vunnit på att inte vara fullt så lång (den är närmare 700 sidor) och jag tycker även att den svävar ut en del emellanåt. Något som Oates lyckas med är att få det märkliga och övernaturliga som händer i boken att verka helt normalt, vilket jag till viss del beror på att hon valt att låta en historiker som forskat om förbannelsen vara den som många år senare vara berättaren. Bland karaktärerna finns det en blandning mellan de som är fiktiva och de som funnit i verkligheten, som Upton Sinclair, Winslow Slade, Grover Cleveland och Woodrow Wilson (kände till min förvåning igen att han varit president, har ingen aning om vart jag lärt mig det). Joyce Carol Oates är en författare som har en tendens att vara ojämn kvalitetsmässigt där inte alla böcker är värda att läsa, men när hon är som bäst så är det en fröjd att läsa och De fördömda hör till den senare kategorin.
 

Bonniers skickade boken