En av oss: en berättelse om Norge

Jag minns fredagen den 22 juli 2011 tydligt, i alla fall så kommer jag ihåg den kvällen. Själva dagen hade varit en tämligen normal arbetsdag och eftersom det var en fredag i slutet av juli, så lär arbetsmoralen på kontoret inte varit den högsta bland de av oss som inte hade semester. När jag kom hem och slog på tvn så möttes jag av bilder från ett bombskadat Oslo, och sedan satt jag och tittade på den norska nyhetssändningen resten av kvällen. Jag minns även att jag satt och på sätt och vis hoppades att Harry Hole skulle dyka upp bland Oslopoliserna för att ordna upp allt, trots att jag vet att han är en påhittat karaktär. Innan jag gick och lade mig den kvällen hade det börjat komma rapporter om att en man klädd som polis sköt ungdomar på AUFs sommarläger på Utøya, men inte i vilken omfattning det skedde. När jag nästa morgon fick reda på hur många som dött, så var det en chock eftersom det kändes så overkligt. Det Anders Behring Breivik gjorde den där dagen var inte bara att brutalt mörda 77 oskyldiga människor, det kändes som att han även sköt på mitt tonårsjag. När jag som tonåring var aktiv i SSU och var på läger, så var det det tryggaste stället som man kunde vara på. Den känslan har försvunnit lite nu.

Det Åsne Seierstad har gjort med boken En av oss: en berättelse om Norge är att hon vänt blicken inåt mot det egna landet för att försöka förstå hur, vad som verkade vara, en helt vanligt ung norsk man kunde spränga regeringsbyggnaden och skjuta oskyldiga barn. Det Seierstad hittar är en ung man som inte haft den bästa starten i livet där mamman ömsom knytt honom till sig och ömsom stött bort honom och där den frånvarande pappan varit en kall. Även om det funnits psykiska problem i ett par generationer i släkten på mammans sida och Behring Breivik inte haft en helt harmonisk uppväxt så är det ingen ursäkt för att göra det han gjorde. I boken kommer det fram en bild av en ung man som saknar förmågan att tolka sociala koder och när han försöker hitta ett sammanhang där han passar in försöker för mycket och blir avvisad. Till slut börjar han isolera sig från omvärlden och tar sin tillflykt till nätet där han spelar våldsamma datorspel och kommer i kontakt med högerextrema krafter. Det här är även en berättelse om några av de ungdomar som var på Utøya och vi får följa hur Bano och Simon på olika sätt hamnar på lägret. Bano som föddes i den irakiska delen av Kurdistan och flydde som barn tillsammans med föräldrarna och småsyskonen till tryggheten i Norge och försökte bli så norsk som möjligt samtidigt som hon värnade om den kurdiska delen av sitt arv. I Nordnorge hade Simon en helt annan uppväxt tillsammans med föräldrarna och lillebrodern och av det killgäng som han åker till Utøya med så kommer inte alla hem igen.

Egentligen borde En av oss vara en hemsk och jobbig bok att läsa, och även om den till viss del är väldigt jobbig att läsa så är den framförallt väldigt bra. Åsne Seierstad visar åter att hon är en oerhört duktig berättare och här har hon gjort ett gediget arbete med att intervjua massor av människor, läst polisen utredningar och grävt fram alla källor hon kunnat hitta. Jag tyckte att den jobbigaste delen att läsa var den som behandlade efterspelet där föräldrar och syskon försöker ta in det som hänt och den oerhörda sorgen som kommer med att förlora ett barn. Även om ämnet är tungt så är det en väldigt läsvärd bok som verkligen rekommenderar och som är svår att lägga ifrån sig (förutom när det behövs paus för att torka tårar).