Med Örnen mot polen

Sedan jag läste Bea Uusmas eminenta bok Expeditionen strax före jul så har mitt intresse för Andées polarexpedition väckts och jag kände att jag vill veta mer om vad som hände. Jag började ganska snart att undersöka hur jag bäst tar mig till Gränna på semestern för att besöka Andréeutställningen på Grenna museum (det krävs förvånansvärt många byten med tåg och buss har det visat sig). Jag har även kollat lite om det går att få tag på boken som väckte Bea Uusmas intresse, Med Örnen mot polen, utan att lägga ner någon större möda på det. När jag av en slump kollade vilka böcker som går att ladda ner gratis som Epub från Litteraturbanken så upptäckte jag att Med Örnen mot polen var en av de tillgängliga böckerna, så det var bara att ladda ner den till paddan och börja läsa.

Med Örnen mot polen sammanställdes och gav ut ganska snart efter att expeditionens kvarlevor återfunnits på Vitön 1930 och bygger stor del på de anteckningar som expeditionens medlemmar skrev under färdens gång (till så pass stor del att Svenska sällskapet för antropologi och geografi tyckte att det inte var mer än rätt att Andrée, Strindberg och Fraenkel står som författare). Boken redogör för hela expeditionen kronologiskt från planläggningen till återkomsten till Stockholm hösten 1930 (kvarlevorna togs emot som hjältar med tal av kungen och folkmassor på gatorna), plus att det finns kompletterande kapitel om ballongens konstruktion, drivisen och dess djurliv och väderleken under ballongfärden. Dessutom så har de två ledarna för de expeditioner som hittade lägret och bärgade resterna av det skrivit varsitt kapitel som deras upplevelser på Vitön. Själva ballongfärden, isvandringen och framkomsten till Vitön bygger på de anteckningar och dagböcker som hittades och som har sammanställts till en kronologisk berättelse, medan en del av böckerna redovisas i sin helhet i slutet av boken tillsammans med bilder och en redogörelse över den utrustning som hittades.

Det är några saker som slår mig medan jag läser Med Örnen mot polen. Det första är varför Andrée inte drog i nödbromsen när allt gick fel under starten från Danskön och hur de så kallt kunde räkna med att ballongen skulle flyga i över en månad, är den i verkligheten visade sig flyga i knappt tre dygn. Det andra är att expeditionens medlemmar beskriv på ett betydligt mer hjältemodigt sätt, både till karaktär och till gärning, än hur de beskrivs av Bea Uusma. I den här boken framstår de inte som de skrivbordsmänniskor som de egentligen var. I boken framläggs även en första förklaring till att deras orsakades av att de dukade under för kylan och helt enkelt frös ihjäl. Huvudargumentet för den teorin är att de som hittade dem ansåg att de inte hade lämpliga kläder för en polarvinter. Det är en teori som Uusma inte anser vara trolig som den primära dödsorsaken. Det var intressant att läsa en annan bok från en tid om samma expedition, även om det är samma händelser som behandlas så används olika perspektiv.