Jag heter inte Miriam

När familjen uppvaktar Miriam på hennes åttiofemårsdag så börjar de misstänka att hon blivit dement när hon säger att hon inte heter det alla det att hon heter. I närmare sjuttio år har Miriam försökt tränga undan minnena från det som hände under kriget, men pockar alltjämt på och när barnbarnet Camilla börjar ställa frågor så är det dags att berätta. Om Auschwitz och Ravensbrück, om Didi och Anuscha, om hur man i det fridfulla Jönköping gick ut för att jaga tattare några år efter krigsslutet och om att vara en av de mest föraktade. För att överleva så tar romen Malika över en död judinnas identitet och blir Miriam. För även om det var illa att vara jude under förintelsen, så var det i alla fall bättre än att vara rom, eftersom de föraktades av alla (till exempel så fick inte romer invandra till Sverige under åren 1914-1953) och stod längst ner på den sociala stegen. Efter kriget fortsätter Miriam att dölja sitt romska ursprung och anpassar sig till den gemytliga tillvaron som hemmafru i 1950-talets Nässjö, även om mörkret fortsätter att lura under den perfekta ytan.

Jag heter inte Miriam är en stark och gripande berättelse som belyser en grupp som drabbades väldigt hårt av förintelsen, men vars historia hamnat i skymundan. Det är också en berättelse om hur illa behandlade romer varit under efterkrigstiden, både i Sverige och i Europa. Som alltid när det gäller Majgull Axelsson så är det kvinnorna som står i fokus och det finns även lite av det sociala arvet med i historien. Det är en oerhört stark berättelse som verkligen berör på djupet. Jag heter Miriam är nog den bästa av Majgull Axelssons böcker och jag kan bara stämma in i alla lovord som jag läst och hört om boken och alla uppmaningar om att det här en bok som bör läsas av många. Att det dock tagit tid för mig att läsa boken är definitivt inte boken fel, utan att andra omständigheter gjort att jag inte haft tid eller ork att läsa (eller göra något annat heller för den delen) den sista tiden.

Brombergs skickade boken