Den färglöse herr Tazaki

När Tsukuru Tazaki gick på gymnasiet så lärde han under ett volontärprojekt känna fyra kamrater och mellan dem växte det fram en stark vänskap och de kände att de bara behövde varandra. De fyra kamraterna hade färg i sina namn och fick därför smeknamnen Blå, Röd, Svart och Vit, medan Tsukuru blev den färglöse. Under sommarlovet på andra året på universitet kom det hela att ändras, när Tsukuru återvände från Tokyo, dit han flyttat för att plugga, så upptäckte han att han blivit utesluten ur gruppen utan någon förklaring. Händelsen blir ett trauma som följer med Tsukuru genom livet och det är först många år senare när han träffar Sara som han börjar söka svaret på vad det egentligen var som hände den där gången och varför vännerna vände honom ryggen.

Efter att jag försökt men gett upp på Haruki Murakamis 1Q84-trilogi så känns det extra skönt att han nu är tillbaka med en ny riktigt bra roman på svenska. För jag tycker att Den färglöse herr Tazaki är en av Murakamis bästa böcker. Det är också en realistisk berättelse i samma anda som Norwegian Wood, vilket Murakami behärskar lika bra som de mer fantastiska berättelserna. Den här gången är det Eiko och Yukiko Duke som har gjort översättningen, och det är något med deras översättningar som gör att böckerna lyfter lite extra jämfört med när någon annan översätter. Det är en underbar bok om vänskap, utanförskap och hur vi bär med oss vissa saker genom livet. Den är även svår att lägga ifrån sig.

Norstedts skickade boken