Manic Street Preachers

Jag har verkligen längtat efter att få se Manic Street Preachers spela live sedan flera månader innan de släppte nyheten att de kommer till Sverige och Stockholm. Jag satt hela hösten önskade att jag fick se dem live utan att behöva åka till England, så när biljetterna släpptes till konserten på Berns i Stockholm så skyndade jag mig att köpa en. I söndags var det äntligen dags, även om väntan kändes extra lång när det dåliga (i alla fall enligt min åsikt) förbandet höll på i 45 lååånga minuter, innan Nicky Wire släntrade in på scenen klädd som en äkta rockstjärna iklädd skinnjacka och solglasögon och bandet sparkade igång konserten med Motorcycle emptiness. Sedan höll de på i lite drygt 1,5 timme innan de avrundande konserten med If you tolerate this your children will be next utan att köra några extranummer. De tjugo låtarna däremellan bjöd på en fantastisk konsert upplevelse utan några svackor, även om jag saknade The masses against the classes. Bäst var nästan den akustiska versionen av The everlasting där det blev allsång. Manics visade verkligen att de fortfarande är ett band att räkna med och att deras låtskatt nästan görs sig bättre live än på skiva. Nu ser jag fram emot nästa skiva, Futurology, som släpps i sommar och skulle inte bli direkt ledsen om de skulle komma till Storjöyran i sommar.