Adams arv

Edward Cohen växer upp i Västberlin tillsammans med sin mamma, mormor och morfar. Pappan vet ingen vem det är, mamman ville ha ett barn, inte nödvändigtvis en man. I hela sitt liv har Edward fått höra att han är lik sin morfar Moses yngre bror Adam, och ju mer dement morfadern blir desto svårare har han att skilja barnbarnet från minnena av brodern. När båda morföräldrarna är borta hittar Edward ett manuskript som Adam skrivit och som tar oss tillbaka till 1930-talets Berlin.

Det här är inte första gången som jag börjar på Adams arv, jag har gjort det i alla fall en gång tidigare och gett upp på boken. Den här gången så passade den bättre och fastnade från den första sidan, att jag läste det mesta av boken på resan till Berlin (där boken skulle diskuteras över en brunch) gjorde att det fanns få distraktioner från läsningen. Att jag läste boken på nerresan innebär även att jag kom igång sent med läsningen. Det är en fin och gripande berättelse om kärlek, vänskap och familjer, där de två olika delarna hänger ihop på ett bra sätt. Jag är glad över att kände mig ”tvungen” att läsa boken, eftersom jag annars hade gått miste om en trevlig läsupplevelse. Då Adams arv är Astrid Rosenfelds debutroman så tycker jag att det lovar gott inför framtiden.