Ensam i Berlin

Det är 1940 i Berlin och i huset på Jablonskistrasse 55 bor en brokig samling människor som några småskurkar, hårdföra SS-män, en pensionerad domare, en gammal judisk dam och verkmästarparet Otto och Anna Quangel. Det är runt det strävsamma och tystlåtna arbetarparet Quangel som romanen kretsar. När de får veta att deras ende son stupat i kriget förlorar deras liv sin mening och tillvaron ser allt mörkare ut med det meningslösa kriget. De börjar göra motstånd mot nazismen och Hitler genom att skriva brevkort som uppmanar till motstånd och som kan plockad upp av vem som helst. Det är en aktivitet som är farlig om de skulle bli påkomna. Den ambitiöse poliskommissarien Escherich får uppdraget att ta fast brevskrivaren och skyr inga medel för att slutföra uppgiften, även om det utvecklar sig till en utdragen katt- och råtta-lek.

Jag började läsa Hans Falladas tegelsten Ensam i Berlin i mars och läste ungefär en tredjedel av boken innan jag pausade den i samband med Bokresan, då bland andra Erlend Loes Inventering knuffade sig före i kön. Det är inte optimalt att ta en niomånaders paus i en bok, man hinner glömma både några karaktärer och händelser, men eftersom det inte händer så jättemycket i boken så kom jag ganska snart in i boken igen. Ensam i Berlin är en väldigt stark och bra berättelse om den lilla människans kamp mot övermakten, en kamp som är dömd att misslyckas. Det är även en berättelse om att vara ensam och isolerad fast man lever mitt bland en massa människor. Min paus hade ingenting med kvaliteten att göra, bara tjockleken.