Polarexpeditionen - Andrée och jakten på Nordpolen

1800-talet var ett upptäckternas sekel där en lång rad av de saker som vi idag tar för givna uppfanns. Man hade även utforskat de flesta delarna av jorden, det som återstod var Nord- och Sydpolerna och havets botten. I samband med att norrmannen Roald Amundsen och engelsmannen Robert Falcon Scott tävlade om att komma först till Sydpolen 1911 kunde man konstatera att den låg på en landmassa. Nordpolen däremot ligger mitt i ishavet med ett tjockt lager is, en is som dessutom inte ligger still. Från slutet av 1400-talet och fram till mitten av 1800-talet så begav sig drygt 130 expeditioner iväg mot Nordpolen, de flesta av dem sökte efter en nordlig passage österut för handel. Under andra halvan av 1800-talet började allt fler expeditioner försöka nå själva Nordpolen, kanske den mest ogästvänliga platsen på hela jorden. Det finns inga växter, nästan inga djur att jaga (isbjörnar äter lika gärna upp dig som du äter dem), det är kallt och året består av 32 timmar soluppgång, 6 veckor gryning, 6 månader dag, 32 timmar solnedgång, 6 veckor skymning och 3 månader polarnatt. Många av skeppen förliste i isen och många män återvände aldrig från isen. Andra män lyckades överleva mot alla odds och räddades efter ett år eller två, då var det inte mycket kvar av dem och en del verkar ha ätit sina kamrater för att överleva.

Språkligt har Polarexpeditionen – Andrée och jakten på Nordpolen en del övrigt att önska, språket är bitvis torrt och lite torftigt. Bokens stora behållning ligger i ämnet och även om boken tar sin utgångspunkt i Andrée-expeditionen så sätts den in i ett intressant sammanhang där man får följa med några andra expeditioner som inte heller de lyckades ta sig till sitt mål. Det verkar finnas gott om skriftliga källor från expeditionerna då alla skrev dagböcker där de berättade om vad de var med om och som skrev i syfte att bli publicerade, oavsett om upphovsmannen överlevde eller inte. När Andrée-expeditionen hittades så kunde man konstatera att släpat omkring på en hel del onödigt som bland annat uppslagsverk, stor vit bordsduk med fransar och sidenkravatter. Dock så slås de i den kategorin av de överlevande från Polarisexpeditionen som när kaptenen Charles Francis Hall dött och skeppet förlist släpade på kaptenen skrivbord medan de drev på diverse isflak.