Suede - the biography

Det brittiska bandet Suede är en grupp som jag lyssnade mycket på sommaren 1997 när jag upptäckte deras tredje album Coming Up, en fantastisk skiva som jag återkommit till med jämna mellanrum under åren. Det var även den sommaren som Suede spelade på Storsjöyran och blev betagen av sångaren Brett Andersons utstrålning. På senare tid har jag återupptäckt bandet och har lyssnat en hel del på både de tre första skivorna från 1990-talet (Suede, Dog Man Star och Coming Up) och den senaste skivan Bloodsports (som låter som de första skivorna). Däremot så hoppar jag över skivorna Head Music och A New Morning, som med några få undantag är ganska dåliga.

Då jag tycker att det kan vara intressant att läsa rockbiografier så blev jag glad när snubblade över David Barnetts Suede – the biography som e-bok. En fördel med boken är att Barnett arbetat nära bandet och därmed kan ge en annan bild av bandet, utan att han för den sakens skull blir inställsam. Det här är berättelsen om ett band som var nyskapande och blev hyllade och uppskrivna av musikpressen innan de släppte sin första singel, något som inte bara var positivt för bandet. Bandet, framförallt sångaren och textförfattaren Brett Anderson, anammade en androgyn stil både i fråga om klädval, uttalanden om att vara en bisexuell man utan homosexuella erfarenheter och med textrader som ”we kissed in his room to a popular tune”. Det är också berättelsen om ett band som gått igenom en rad olika bandmedlemmar bland annat beroende på bråk, droger och en lånad kostym. En sak som står klar är att det är ett smärre mirakel att Brett Anderson både lever och aldrig suttit i fängelse med tanke på hur mycket han knarkat. Det här är varken den bästa eller den sämsta rockbiografi som jag läst, den är läsvärd om man gillar Suede, annars kan man hoppa över den.

Efter att ha tagit en paus på sju år så återuppstod Suede för några år sedan, först för en välgörenhetskonsert, som sedan blev en turné och en ny skiva. De verkar ha åldrats med värdighet och Brett Anderson fortsätter att vifta på rumpan som tidigare (plus att han är lika smal som på 90-talet), som i den här livevideon från 2013 med en av deras bästa låtar, Trash.