Det som inte dödar oss

Tidningen Millennium har fått nya ägare som vill styra tidningen åt ett lättsammare håll och det finns de som hävdar att Mikael Blomqvist har tappat stinget. När professorn Frans Balder en sen natt ringer Mikael Blomqvist och säger att han har världsavgörande fakta om den amerikanska underrättelsetjänsten och när det visar sig att han haft kontakt med Lisbeth Salander tänker Blomqvist att det kanske kan vara det scoop som han och tidningen så väl behöver. Frans Balder är en av världens främsta forskare på artificiell intelligens (AI) och har nyligen återvänt till Stockholm från USA för att ta hand om sin autistiske son, som visar sig vara en savantbegåvning. Lisbeth Salander däremot är rastlös och medverkar i en hackerattack som verkar vara mer riskfylld än det hon brukar ägna sig åt.

Det som inte dödar oss är den väldigt omtalade och i förhand kritiserade fjärde boken som David Lagercrantz skrivit som fortsättning på Stieg Larssons Millennium-trilogi. Man kan tycka vad man tycka vad man vill om att det kommit en fortsättning på en död författares succéböcker, men faktum kvarstår att Lagercrantz har skrivit en bok som är snäppet bättre än mycket annat i genren. Det är inget mästerverk, men det är å andra sidan inte heller Stieg Larssons böcker. En stor fördel med boken är att det inte är lika mycket våld som jag minns att det var i de tidigare böckerna, även om Lisbeth Salander fortfarande är en osannolik karaktär som fortfarande är lika passionerad i sitt hat mot män som hatar kvinnor. Jag tycker att Lagercrantz visar att han är en skicklig författare som gjort det här med äran i behåll. Dessutom så finns det en öppning för ytterligare en bok på slutet.