Gustavsberg: form och funktion i folkhemmet

Jag har en för porslin och har genom åren samlat på mig en hel del genom inköp (både och nytt och begagnat) och arv, trots att jag gjort mig av med en hel del genom åren. När jag i somras fick med mig en del hem från släktens utrensning i stugan så insåg jag att har samlat på mig väldigt mycket, och efter en osentimental rensning så har jag fortfarande mer än jag någonsin kommer att behöva. Därför har jag nu infört införselförbud på porslin i min lägenhet. Däremot så ser jag inga problem med att läsa om porslin istället.

Gustavsberg: form och funktion i folkhemmet är en väldigt vacker bok som berättar porslinsfabriken Gustavsbergs brokiga historia från starten 1825 fram till nedläggningen i början 1990-talet. Det tog tid innan fabriken kom igång ordentligt och man fick upp kvaliteten till en godkänd nivå. Det var mer än en investerare som blev ruinerad och vid ett tillfälle övervägde ägarna att ordna ett lotteri med fabriken som en av vinsterna. Man hade problem med att få tag på både kompetent personal och rätt råvaror, problemen med de defekter som uppstod i glasyren löste man genom att dekorera så mycket av ytan som möjligt så att det inte syntes. Den riktiga vändningen kom när man började tillverka det exklusiva benporslinet (som för övrigt fått sitt namn från att det innehåller 50 % malda djurben) i mitten av 1800-talet.  Sedan har fabriken varvar mer lönsamma perioder med mindre lönsamma, och under en ganska lång tid så var den ekonomiska basen sanitetsporslin (toaletter och handfat), badkar (i emalj) och keramiska isolatorer till telefonnätet (Televerket beställde 250000 i månaden under en period) och inte vardags- och konstporslinet.

Boken är rikt illustrerad med bilder både på de olika porslingsserierna och de olika mönster som de dekorerats med, bilder som visar hur arbetarna jobbade och bilder från olika utställningar som man var med på för att marknadsföra sig utomlands. När jag bläddrar i boken så är det många serier, fram för allt från 1940-talet och framåt, som jag känner igen, en del som är designklassiker och andra som jag vuxit upp med eftersom de funnit hos olika personer i släkten, både porslin och en del figurer som Lisa Larsson gjort.

Historiska media skickade boken