Veckans utmaning: Minns ditt 90-tal!

Den här veckan handlar det om 90-talet hos Kulturkollo och veckans utmaning handlar om att minnas sitt 90-tal.

Det känns verkligen som att 90-talet var mitt årtionde eftersom det var då jag växte upp. Jag inledde 90-talet med att fylla 11 år och gick i fjärde klass och när det tog slut läste jag en grundkurs i historia på Mitthögskolan. Det var under 90-talet som jag gick från att vara ett barn till att ta de första stegen ut i vuxenlivet och det var då jag till stora delar formades. En sak som kom att prägla mina tonår var det politiska intresset som gjorde att jag blev aktiv i SSU under några år, vilket var en rolig tid då jag fick möjlighet att göra en massa saker som jag inte skulle ha gjort annars både på lokal- och riksnivå. Förutom att gå kurser, fick jag även planera och hålla i flera kurser, åka på läger och kongresser och vara första maj-talare ett par år. Jag minns att knäna skakade rejält under första maj-talet i Badhusparken i Östersund.

När det gällde drömmarna om vad jag ville göra i framtiden så gick jag från att vilja bli ridande polis eller veterinär (jag var en hästtjej) till att vilja bli advokat till att vilja historiker som Peter Englund. Någonting säger mig att var ganska ensam om att ha honom som stor idol när jag var 12–13 år. Nu tog livet en annan riktning och jag blev inte något av det jag drömde om, även om jag läste en grundkurs i historia på högskolan. Efter gymnasiet for jag till Lewes (utanför Brighton) i England för att gå en språkkurs på en termin och det blev min första erfarenhet av att klara mig själv.

En viktig sak för mig under 90-talet var musik och eftersom jag inte fick MTV förrän jag flyttade hemifrån 1999, så spelade jag in musikvideor när de visades på SVT (vilket inte var så ofta). Annars så spelade jag in blandband från radion, komplett med P3-jingeln och Kaj Kindvalls röst. Jag har faktiskt kvar ett av blandbanden och att lyssna på det är som att åka i en tidsmaskin till 1993. Jag började 90-talet med att lyssna på pudelrock lite längre än alla andra och upptäckte Europe i samband med deras skiva Prisoners in paradise, vilket var när de försvann från scenen (även om de gjort comeback sedan dess). Lite senare började jag lyssna en del på band som Metallica och Nirvana och drogs till grungen både när det gällde musik och klädstil (kängor, jeans och flanellskjorta passade mig som redan då var ointresserad av mode).

Mitt favoritband var det amerikanska grunge-punkbandet Soul Asylum, vars största var med Runaway train, en låt som handlar om sångarens depression även om man i videon efterlyste försvunna barn. Sångaren Dave Priner var även till viss del min stilikon i mitten av 90-talet och jag försökte få till hans frisyr genom att inte borsta håret på några veckor. Jag återupptäckte nyligen Soul Asylum när jag såg Hitlåtens historia på SVT om just Runaway train och har lyssnat ganska mycket på bandet de senaste månaderna.

Mot slutet av 90-talet kom först Suede

Och sedan Manic Street Preachers in i mitt liv och har stannat kvar. Manic Street Preachers upptäckte jag under min termin i Lewes 1998 när de fick en hit med If you tolerate this then your children will be next från skivan This is my truth tell me yours. Förutom att låttiteln är lång så handlar själva låten om spanska inbördeskriget, vilket inte är vanligt för en hit.