Allas älskare, ingens älskling

Jag har läst Per Hagmans nya roman Allas älskare, ingens älskling och vet inte vad jag ska skriva om den. Det är en självbiografisk roman som beskrivs som en syskonroman till Att komma ska vara en schlager från 2004, vilket är en bok som jag inte tagit mig igenom trots flera försök. Annars har jag läst det mesta av Hagmans skönlitterära produktion sedan jag upptäckte honom genom När oskulder kysser i slutet av tonåren. Jag minns att jag tyckte mycket om Vänner för livet när den kom för sju år sedan. I övrigt kommer jag mest ihåg att jag (troligtvis, jag är inte helt säker) läst hans första romaner Cigarett, Pool och Volt, samt novellsamlingen Skugglegender, men jag kommer varken ihåg vad jag tyckte om dem eller vad de handlade om.

Allas älskare, ingens älskling påminner om dagboksanteckningar som beskriver Hagmans liv mellan 2011-2015 och hur han lever utan någon större plan för framtiden. Han har alltid ont om pengar, han lyckas inte skriva någon ny bok och när han inte jobbar i en bar på Marstrand under sommaren mest hänger på sunkiga barer i Nice, Palermo och Lampedusa eller hänger i familjens hus på Västgötaslätten. Det handlar även en hel del om hans dåliga privatekonomi, där en gammal skuld gör att hans försätts i personlig konkurs, och det som han anser vara en orättvis kamp mot diverse myndigheter. Även om jag bitvis irriterar mig på boken och Hagman (som i mitt tycke verkar vara ganska omogen), så blev det ändå så att jag sträckläste boken.