Det förlorade barnet

Det förlorade barnet är den fjärde delen i Elena Ferrantes romansvit och den tar vid där den tredje delen, Den som stannar, den som går, slutar, i det sena sjuttiotalet. Elena har börjat etablera sig som författare, men är olycklig i sitt äktenskap med Pietro. Hon har inlett en relation med sin ungdomsförälskelse Nino och väljer att tillsammans med barnen återvända till Neapel för att vara med Nino. Samtidigt är Lila numera en framgångsrik egenföretagare i databranschen och har fått en stark ställning i kvarter som välgörare och den som vågar utmana bröderna Solara. Elena är tveksam till att återuppta kontakten med Lila eftersom hon upplever att Lila har en för stor makt över hennes känslor. När de två ändå återupptar kontakten får deras vänskap ett nytt liv, tills deras liv tar en ny dramatisk vändning.

Det förlorade barnet är den fjärde och sista delen i Elena Ferrantes romansvit om Lena och Lila, och den här gången handlar det om medelåldern och ålderdomen. Även om jag verkligen har längtat efter att få läsa boken sedan jag läste ut den tredje delen vid årsskiftet, så har jag inte velat läsa ut den för snabbt eftersom det är den sista boken. I likhet med de tre tidigare delarna är även den här en väldigt bra och stark bok som verkligen berör. Det är lätt att säga att det är en berättelse om vänskapen mellan två kvinnor som sträcker sig över sextio år, men det finns så mycket mer i böckerna. Det är också en berättelse om Italien under 1900-talets andra del berättat från perspektivet av de fattiga som lever i samhällets utkant. Det är en berättelse om ett samhälle där korruptionen är utspridd, där maffiafamiljer styr samhällen, där många lever i fattigdom och det enda jobb en del kan få är genom att jobba för maffian. Det är också ett land som är plågat av politiska strider med våldsamma strider. Jag tror att det här är en romansvit som kommer att läsas under många år framöver eftersom det är ett mästerverk.