Mordet på Orientexpressen

Det är mitten av 1930-talet och på tåget Orientexpressen som går mellan Istanbul och Paris samlas en brokig samling människor från olika delar av världen. Det är en bland annat en rysk prinsessa, en svensk missionär, en engelsk guvernant, en amerikansk privatdetektiv, en tysk kokerska, en italiensk bilförsäljare och en skum amerikansk affärsman. Och så klart den belgiske detektiven med den yviga mustaschen, Hercule Poirot. Efter att tåget lämnat Belgrad fastnar det i snön och på morgonen upptäckts det att den amerikanske affärsmannen Ratchett blivit mördad och det blir Poirots uppgift att lösa fallet. Allt tyder på att det är någon av passagerarna som är mördaren, fast alla verkar även ha alibi.

Mordet på Orientexpressen är en av Agatha Christies mest kända och klassiska deckare om den självgode och ganska arrogante detektiven Hercule Poirot. En sak som gör att man kommer ihåg boken är den oväntade upplösningen på mordgåtan. Det här är tredje gången som jag läser Mordet på Orientexpressen och gillar hur gåtan är uppbyggd med alla karaktärer som vid en första anblick inte känner varandra sedan tidigare. En detalj som störde mig den här gången var att Poirot pekar ut den mördade Ratchett som kidnappare och barnamördare på väldigt lösa grunder (fyra ord på en bränd papperslapp). En annan detalj som står ut i dag är att berättelse börjar i Aleppo i Syrien och går via Bagdad, två städer som inga turister åker till längre. Även om vissa delar av berättelsen har åldrats under decennierna så är det fortfarande en bra deckare som definitivt är läsvärd än.

I dagarna har en ny filmatisering av boken biopremiär i regi av Kenneth Branagh, som även spelar Poirot, och som har en imponerande rollista med en rad stora skådespelare som Johnny Depp, Dame Judi Dench, Michelle Pfeiffer, Willem Dafoe och Olivia Coleman. Jag kommer inte att se filmen på bio, utan väntar tills den kommer på Netflix.