Coal Black Mornings

Jag har läst en del rockbiografier genom åren och de brukar som regel följa samma mall med en sammanfattning av barndomen (eller barndomarna om det handlar om ett band) och fortsätter sedan med karriären, gärna med en massa uppgifter om listplaceringar, framträdanden och andra ganska uppgifter som inte är så dramaturgiskt roliga. När Brett Anderson, sångare, låtskrivare och grundare i bandet Suede, bestämde sig för att skriva sin historia ville han inte skriva en vanlig biografi och boken slutar med att bandet skrivet på sitt första skivkontrakt. I förordet skriver Anderson att hans främsta syfte med boken är att förklara för sin son vem hans pappa är kommer ifrån och att han skrev boken utan att veta om den någonsin skulle komma att bli publicerad.

Anderson berättar om en uppväxt i Haywards Heath, en pendlarstad längs tåglinjen mellan London och Brighton, som präglades av familjens fattigdom och smått excentriska föräldrar i ett hus som saknade centralvärme. Mamman var en konstnär som var hemmafru och drygade ut hushållskassan genom att sy kläder. Pappan hade en rad olika jobb med dålig lön, var besatt av kompositören Franz Liszt och verkar ha varit en riktigt karaktär. Anderson skriver att han som barn inte reflekterade över att de var fattiga, att alla saker de hade antingen var hemmagjorda eller begagnade och att alla barn hjälpte till att plocka döda fåglar innan de hamnade i grytan. Anderson beskriver hur hans intresse för musiken väcktes och hur han började spela gitarr och skriva egna låtar och hur bandet Suede bildades. Ibland lämnar han berättelsen och plockar upp senare låtar som inspirerats av vissa händelser.

Coal Black Mornings är definitivt en annorlunda rockbiografi, både för att den inte alls handlar om framgångarna på 1990-talet och att den faktiskt är skriven av huvudpersonen själv, men det betyder inte att det är något negativt. Tvärtom så är det en av de absolut bästa biografierna som jag läst och det är uppenbart att Anderson är en skicklig skribent, både när det gäller låttexter och böcker. Dessutom så tycker jag att det är ganska tråkigt att läsa långa uppradningar av försäljningssiffror och listplaceringar. Skulle Anderson bestämma sig för att skriva en fortsättning om bandets framgångar så kommer jag definitivt att läsa även den.

Pantomine Horse, en av Suedes tidigaste låtar och även en av mina favoritlåtar