18 and life on Skid Row

Sebastian Bach slog igenom i slutet av 1980-talet tillsammans med sitt band Skid Row med hitlåtar som 18 and life, Youth gone wild och I remember you. På senare år har Bach haft framgångar som musikalartist på Broadway, skådespelarinsatser ibland annat tv-serien Gilmore Girls och tydligen medverkan i diverse amerikanska kändisprogram.

Nu har Bach bestämt sig för att skriva sin självbiografi, ett beslut som jag i sig inte har något emot eftersom han uppenbarligen levt ett ganska omväxlande liv och upplevt både toppar och dalar. Det är en historia som börjar på Bahamas fortsätter via uppväxten utanför Toronto i Kanada till karriären i USA och ett liv som småbarnsförälder vid 20 års ålder. Men av någon anledning så har Bach fått skriva boken själv och min känsla är att han velat skriva en bok i stil med kompisarna i Mötley Crües The Dirt. Skillnaden är att även om de fyra medlemmarna i Mötley Crüe skrev sina egna berättelser fick de hjälp Neil Strauss som knöt ihop delarna till en helhet. Eftersom det inte verkar som att någon har hjälpt Bach har resultatet blivit en ganska babblig historia där det ibland saknas ett fokus. Det finns ett otal historien om vilda fester med andra rockstjärnor där både sprit och knark flödade fritt och efter ett tag känns det som att det är roligare för Bach att minnas festerna än att det är läsa om dem. Anekdoten när om när han full och hög körde en sportbil med sommardäck hem genom en snöstorm känns bara idiotisk. Dessutom så får han sig själv att framstå som bitter över några saker som skedde för många år sedan. Det är också uppenbart att det här är en person med ganska allvarliga stora problem med både droger och alkohol.

Det finns några saker som jag saknar i boken, förutom en tightare berättelse och en extra redigeringsomgång. När och varför började Sebastian använda sig efternamnet Bach istället för Bierk, som han egentligen heter. Jag saknar en tydligare tidslinje i början av boken då jag vid flera tillfällen undrar hur allt hänger ihop och hur gammal han egentligen var. Jag respekterar att Bach valt att inte lämna ut sin familj, men han framstår inte som den mest närvarande pappan när det finns massor med historier om fester medan familjen knappt nämns trots att fick barn redan innan genombrottet. Boken innehåller även stort antal svartvita kort och där hade jag gärna sett en kort beskrivning om när korten togs och vem eller vilka som är med på bilderna. Som det är nu får man helt enkelt gissa vilka som är med förutom Bach själv.