DCI Banks

Igår kväll så visade SVT den första av tre delar av den senaste brittiska polisserien Kommissarie Banks, som är polis i den fiktiva staden Eastvale i Yorkshire Dales. Jag läser ganska många deckare och DCI Alan Banks har under de senaste tio åren blivit en av mina favoritpoliser. Efter att ha läst mer än tio böcker om Banks så känns det som att umgås med en gammal vän. Hur känns det då när denna kära vän dyker upp på tv-skärmen? Inte alls bra för att vara ärlig, det är inte mycket som stämmer med bilderna som finns i mitt huvud. I mitt tycke så är Stephen Tompkinson helt fel i rollen som Alan Banks, han är den totala motsatsen till hur jag tänker mig honom. Annie Cabbot är en annan huvudkaraktär som känns helt fel, hon är alldeles för ung och bohemisk, hennes frisyr (som den beskrivs i böckerna) sitter dessutom på en annan karaktär. Jag saknar även den nära och inte helt enkla relationen mellan Alan och Annie som hela tiden ligger och bubblar under ytan i böckerna. Ingen av de övriga karaktärerna känns heller rätt. I pilotavsnittet, Aftermath (I ondskans spår på svenska), som visades i somras så bodde Banks dessutom redan i det hus som han köper i en senare bok. Detta var en sak som jag störde mig på, men som antagligen inte märks om man inte läst böckerna. Jag tänker inte se några fler avsnitt, utan väljer att behålla den Alan Banks som finns i mitt huvud.

Läshögen

Jag tycker inte om när högen med böcker som väntar på att bli lästa växer sig allt för stor, men efter att ha fått ett bokpaket av syrran med familj på födelsedagen och den generösa goodiebagen som vi fick på Bokresan så kan jag konstatera att jag inte kommer att varan utan något att läsa på ett tag. Det har faktiskt smugit sig in en bibblabok i högen med den underbara titeln The unbearable lightness of scones, vilket är den femte delen i Alexander McCall Smiths serie om 44 Scotland Street som jag inte kommit mig för att läsa än.

Anledningen till att jag inte är så förtjust i att läshögen växer sig alltförstor är att jag lånar mycket på biblioteket och har oftast en lång reservationslista med nya böcker som man bara får låna i två veckor, vilket gör att de måste gå före i läskön. Men just nu råkar det vara så lyckat att den bara ligger tre böcker i reservationskön (Åsa Larssons efterlängtade Till offer åt Molok, Haruki Murakamis Efter mörkrets inbrott och Eld, fortsättningen på Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens succé Cirkeln). Eftersom jag inte heller har så många fler böcker som jag väntar på som ska släppas under våren så är det en bra tid att hinna läsa lite äldre böcker.

De böcker som jag ser fram emot att läsa senare i vår är Hanne-Vibeke Holsts Förlåtelsen, Joyce Carol Oates Mörker och ömhet (självklart är jag nyfiken på hennes senaste och jag håller tummarna för att det är en hennes bättre), Qiu Xiaolong släpper Don't cry, Thai Lake med den underbare Inspector Chen Cao och så är jag nyfiken på Erlend Loes senaste bok Kurt kurir om väldens bästa truckförare.

Bokrean

Idag började årets bokrea och för ovanlighetens skull så har jag inte kännt mig så sugen. När jag tittade igenom katalogerna så hittade jag inga böcker som kändes intressanta, framförallt då jag givit mig själv kokboksförbud då jag redan har fler kokböcker än jag använder. Så istället för att leta fynd på bokrean så kom jag hem lagom för att se solen gå ner och eftersom det både var klart och ljust så kunde jag även se Oviksfjällen. Jag är väldigt förtjust i utsikten från balkongen (och vardagsrummet).

En annan sak som jag glädjs åt en dag som denna är att Marian Keyes verkar ha återhämtat sig efter sin depression och skriver här bland annat att hon har en ny roman som är färdigskriven och som kommer till hösten.

Det var vi som var Mulvaneys

Joyce Carol Oates har under de senaste åren seglat upp som en av mina favoritförfattare, även om jag inte har någon intention att läsa allt i hennes digra (och något ojämna) produktion. Även om Oates författarskap är väldigt ojämnt kvalitetsmässigt så när hon är som bäst så är finns det få andra författare som kommer upp i samma nivå. Det var vi som var Mulvaneys hör definitivt de av Oates böcker som är riktigt bra och då den redan har hunnit få några år på nacken så är jag övertygad om att den kommer att stå sig i många år till. Det var vi som var Mulvaneys kom först ut på engelska 1996, kom i svensk översättning 2000 och har nyligen kommit en ny andra pocketutgåva.

Historien om familjen Mulvaney berättas av den yngste sonen Judd som genom barnets ögon berättar om familjens sönderfall när hemligheterna rubbar balansen mellan familjemedlemmarna. Från 1955 till 1980 så bodde familjen på gården High Point utanför Mt Ephraim i staten New York där de har en massa djur och på ytan verkar allt lyckligt, men när det fruktansvärda händer så börjar hela idyllen krackelera. Jag tycket att det är svårt att beskriva handlingen i boken eftersom den gör ett större intryck om man inte vet för mycket om vad som händer. Det var vi som var Mulvaneys är en tät och välskriven berättelse som berör och upprör. Jag skulle önska att Joyce Carol Oates skulle minska sin produktion något och bara ge ut de bra böckerna, men än så länge så fortsätter jag att läsa de nya böckerna och blandat med gulkornen i den tidigare produktionen.

I tystnaden begravd

Tove Alsterdals andra deckare I tystnaden begravd är en av de bästa deckarna som jag läst på länge (och jag läser ganska många deckare på ett år). Till skillnad från många svenska deckare som utspelar sig i småstäder som varit befriade från mord (i alla fall tills deckarserien börjar) så utspelar sig I tystnaden begravd på en mer internationell arena och historien har rötter bakåt i tiden.

Historien börjar på gården Rauhala i Tornedalen där den gamle skidåkaren Lapp-Erik Svanberg mördas brutalt med en yxa. Samtidigt så skjuter en rysk gangsterledare sin närmaste vän i ett trapphus i Sankt Petersburg. Den för tillfället arbetslösa journalisten Katrine återvänder från hem från London till Stockholm när hennes mamma Ingrid blir sjuk och upptäcker att mamman fått flera väldigt generösa bud på en fastighet som Katrine aldrig hört talas om. Fastigheten ligger i mammans hemby Kivikangas i Tornedalen och är ett arv från hennes mamma Siri och som Ingrid av någon anledning behållit under alla år trots att hon aldrig pratar om sin bakgrund. När Katrine åker till Kivikangas så visar det sig att huset är förfallet och inte alls värt så mycket pengar som någon är beredd att betala. Katrine upptäcker snart att det i släkten finns kopplingar till det forna Sovjet genom släktingar som emigrerade dit på 1930-talet i tron på att det var det förlovade landet och paradiset på jorden.

I tystnaden begravd är en väldigt bra, spännande och välskriven deckare som är väl värd att läsa även om man inte är särskilt förtjust i vanliga deckare. Tove Alsterdal har inspirerats av historien om Kirunasvenskarna som emigrerade till Sovjet som de trodde var arbetarnas paradis på jorden och för att undkomma massarbetslösheten som rådde i den ekonomiska krisen. Det var inte många som återvände, och de som gjorde det berättade inte vad de varit med om.

Banglatown

Jag kan villigt erkänna att jag aldrig läst en serieroman. När jag vanligtvis läser serier så är det i stripform i tidningar eller i samlingar, men när Daniela Wilks debutbok Banglatown var med i goodiebagen som vi fick på Bokresan så kände jag att det var dags att vidga mina vyer. Banglatown handlar om en ung tjej på väg in i vuxenvärlden som flyttar till London i tre år för att studera psykologi och vi får följa henne i med- och motgångar. Bilderna känns lite naiva och barnsliga men Wilks lyckas med att få fram alla känslor i bilderna. Historien är en beskrivning av livet med att komma till en ny stor stad och konfronteras med fattigdom och dålig bostads-standard, märkliga människor man delar lägenhet med, studerande och kärlek som både tar slut och börjar.

Hur känns det du när jag läst min första serieroman? Jo, det känns bra, jag uppskattade boken och kommer antagligen att läsa fler serieromaner framöver. Det var lätt att ta till sig historien och det var en bra och charmig bok. Den nackdel som jag kan komma på är att den gick alldeles för snabbt att läsa. Jag hoppas att Daniela Wilks kommer med en till bok snart eftersom jag vill läsa mer av henne.

Bokresan

Den här helgen var det äntligen dags för den efterlängtade Bokresan som ordnades av Petra och Ann-Sofie på Breakfast Book Club. Vi var 26 personer som samlades på mysiga Syninge kursgård där vi pratade om böcker, åt gott och läste tillsammans. Vi fick alla en rejäl goodiebag med en massa böcker (gissa om väskan var full och tung när det var dags att åka hem). Det har varit en väldigt trevlig och intensiv helg och jag längtar redan till nästa bokresa.

Uppsala

På väg till Bokresan så stannade till i Uppsala för turista lite och det som stod överst på listan var Uppsala domkyrka som är helt fascinerande byggnad. Det är Nordens största kyrka med sin yttre längd på 118,7 meter, en tornhöjd på 118,7 meter och en inre takhöjd på 27 meter. Kyrkan började byggas i slutet av 1200-talet och invigdes 1435 och det är fascinerande hur de klarade av att bygga så högt och stort utan några maskiner.

I ett av tornen finns museet Skattkammaren där det bland annat finns en samling med textilier från 1400-talet och framåt, samt en del kyrksilver och saker ur kyrkans kungagravar. Det finns bland annat en klänning som ska ha tillhört drottning Margareta och som är den enda festklänning från medeltiden som finns bervarad. Det har gjorts en rekonstruktion av den vackra klänningen som jag gärna skulle ha på mig, men jag fick nöja mig med en tygkasse med mönstret istället.

Hotellrummet som jag bodde i låg väldigt centralt och var minst sagt kompakt, det var lika långt som sängen och inte så mycket bredare. Först funderade jag över varför hatthyllan satt så högt upp att ingen normallång människa kan nu upp, men sedan insåg jag att det berodde på att annars hade man inte kunnat öppna badrumsdörren.

Gengångare

Sedan jag fick veta att den norske deckarförfattaren Jo Nesbø skrivit den nionde boken om Harry Hole så har jag längtat efter att få läsa och när jag fick veta den skulle släppas på svenska i samband med min födelsedag så kändes den som en given födelsedagspresent till mig själv. Den mer ekonomiska sidan av mig bestämde dock att en första plats i bibliotekets reservationskö var en lika bra present. Så här i efterhand så var det en bra idé, dels för att deckare läser jag bara en gång (spänningen ligger ju i att man inte vet vem som är mördaren) och dels för att när jag väl fick boken i min hand så dröjde det inte många sidor innan jag blev besviken.

Gengångare utspelar sig tre år efter den förra boken Pansarhjärta och börjar med att Harry Hole återvänder från Hongkong till ett Oslo som både är lika och förändrat på en och samma gång. Anledningen till Holes återkomst är att Oleg, sonen till hans livs stora kärlek Rakel, sitter fängslad för att ha skjutit en knarklangare. På Oslos gator har det dykt upp en ny drog, fiolin, som ger färre överdoser än heroin men som är mer beroendeframkallade och den som styr nätverket kring den nya drogen är den mystiske Dubai. När Harry börjar nysta i det som verkar vara ett vanligt knarkmord visar sig ha oväntade kopplingar högt upp i samhället. Eftersom Harry inte längre arbetar som polis så bedriver han sina spaningar på egen hand, även om han tar hjälp av några gamla vänner inom kåren.

Det är inte så roligt att bli besviken på en bok som man väntat så länge på. Vad är det då som jag inte gillar med Gengångare. Först så är det en våldsam bok där Nesbø återigen letat upp vidriga sätt att ta livet av människor, den här gången är det spikar i en tegelsten som används. Våldet känns överdrivet och spekulativt och är många gånger onödigt. Överlag så finns det ganska mycket som känns överdrivet i boken och Harry verkar ha fått vissa likheter med MacGyver. Till exempel så tråcklar han ihop ett par sår på sig själv med vanlig nål och tråd för att sedan direkt ge sig ut på nya äventyr. Med tanke på hur denna den nionde boken slutar så är jag långt ifrån säker på att det kommer en tionde bok. Ingen skulle bli gladare än jag om Jo Nesbø hittar tillbaka till nivån som han visade i Rödhake.

Sammanfattning januari

Under årets första månad så har det inte blivit särskilt mycket läst, även om jag har sju titlar uppskrivna;

Har man inget liv får man köpa ett som alla andra av Jonas Gardell
Vintervålnader av Kate Mosse
En färskvaruupplevelse av Jan och Maria Berglin
Syskonmakan av Lisa Jewell
Robert Capa - The definitive collection av Richard Wheelan
Han tänkte på den som färger av Johanna Thydell
Snusk - Två osedliga berättelser av Alan Bennett

Tre av böckerna har visserligen varit romaner, men två av dem (Mosse och Bennett) kan räknas som kortromaner. I övrigt har det varit en humorbok (Gardell), en seriesamling (Berglin), en fotobok (Wheelan) och en novell från Novellix (Thydell).