Den glömda trädgården

För inte så länge sedan läste jag Kate Mortons I det förflutna som jag gillade, läs mer här, och när jag upptäckte att det fanns en till av Mortons böcker tillgänglig i pocket så var jag snabb att klicka hem Den glömda trädgården eftersom jag tänkte att det skulle passa bra som semesterbok (ibland är alla ursäkter för att motivera bokinköp bra). Precis som jag trodde så passade Den glömda trädgården utmärkt för läsning på resande fot, den här gången på tåget till Arlanda och på hotellrummet i St Petersburg medan jag återhämtade mig från alla intryck från dagens utflykter.

I likhet med I det förflutna så utspelar sig Den glömda trädgården till stor del på den engelska landsbygden under 1900-talets första del. Den här historien börjar 1913 när man hittar en liten flicka med en vit koffert på ett passagerarfartyg som kommit till Australien från England, hon har blivit satt på båten av en mystisk kvinna som hon kallar Sagoberätterskan. 1975 återvänder Nell till England för att försöka hitta sanningen om vem hon är och vilka som är hennes familj. Sökandet tar henne till Blackhurst Manor, ett herresäte med en gåtfull historia längs Cornwalls vindpinare kusk. När Nell dör 2005 så hittar hennes barnbarn Cassandra två överraskningar bland hennes tillhörigheter, en sagobok skriven av en författare som försvann mystiskt i början av seklet och ett hus i Cornwall. När Cassandra börjar nysta i mormoderns förflutna få hittar hon släkthemligheter som varit gömda i närmare ett sekel.

Den glömda trädgården är en trevlig och välskriven berättelse som fungerar utmärkt som en må bra-bok. Mortons drag att låta historien hoppa fram och tillbaka i tiden fungerar utmärkt och gör att berättelsen håller taget om en och drar in en så att det är svårt att lägga ifrån sig boken. Jag vill verkligen läsa mer av Kate Morton och har siktet inställt på Dimmornas lek som finns att låna på biblioteket.