Norwegian Wood

Ända sedan jag för ungefär 1,5 år sedan upptäckte Haruki Murakamis författarskap genom Fågeln som vrider upp världen så har Norwegian Wood stått på min att läsa-lista. När filmatiseringen gick upp på bion i min lilla stad så gick jag och såg den, och efter att ha sett filmen så ville jag fortfarande läsa boken men ville inte göra det medan jag hade filmen i allt för färskt i minnet. Att vänta ett drygt år från det att jag såg filmen tills att jag läste boken visade sig vara lagom i det här fallet eftersom jag kom ihåg filmen, men inte så pass bra att kunde jämföra dem helt.

När Toru Watanabe är 37 år gammal så hör han sliskig version av Beatleslåten ”Norwegian Wood”, vilket får honom att minnas den kärlek han upplevde i skarven mellan ungdomen och vuxenheten. Hennes namn var Naoko och var egentligen flickvän till Torus bäste vän Kizuki och när Kizuki begår självmord så driver de isär. När Toru och Naoko av en slump träffas i Tokyo blir Toru kär och de inleder en relation som både är öm, intensiv och omöjlig då Naokos psyke är bräckligt. När Naoko försvinner till ett vårdhem bestämmer sig Toru för att vänta, skriva brev och längta efter de korta besök han kan göra hos henne på vårdhemmet. Samtidigt träffar Toru studiekamraten Midori som han känner sig dragen till och då även hon är intresserad av honom och de inleder en komplicerad relation. I spänningsfältet mellan de två kvinnorna lever Toru i ett tillstånd av ensamhet och förvirring.

Till skillnad från de tidigare böckerna som jag läst av Murakami så är Norwegian Wood betydligt mer realistisk, det regnar inte makrill eller finns portaler till andra dimensioner, men minst lika bra ändå. Norwegian Wood är en fin och lågmäld kärlekshistoria som på samma gång innehåller mycket passion och stora känslor. Som vanligt när det gäller Murakami så är det välskrivet och även bra översatt av Eiko och Yukiko Duke.