Samhällsbärarna

Leif GW Perssons Samhällsbärarna är den sista av hans deckare som jag lyssnar på (har dock den självbiografiska romanen Gustavs grabb kvar) och jag tycker inte att det är en av Leif GWs bästa deckare. Det har blivit så att jag har bara har lyssnat på Leif GWs böcker istället för att läsa dem i pappersformat och det var visat sig att de passar utmärkt att jobba till. De andra böckerna som jag lyssnat på har varit bra, även om jag bitvis varit irriterad på den oerhört inkompetente polisen Evert Bäckström (som lyckligtvis inte är med i Samhällsbärarna), men jag är inte imponerad av Samhällsbärarna som jag tycker är en ganska tråkig bok som det inte händer så mycket i.

 

Nils Rune Nilsson är en äldre alkoholist och småtjuv som en kväll omhändertas för fylla och placeras i en cell på häktet. Efter några timmar ensam i cellen har han fått svåra skador på ett oförklarligt sätt. När polisintendenten Lars Martin Johansson försöker förhöra Nils Rune Nilsson så är den enda ledtråden som han får Björneborgarnas marsch. Det verkar som att ingen av de som tagit hans om farbror Nisse (som Nils Rune Nilsson döpts till av media) har gjort något fel och det verkar som att fallet kommer att avskrivas, även om man vill vänta på att medias intresse för fallet ska svalna något. När Lars Martin Johansson och hans grupp börjar titta lite närmare på fallet så börjar de se en del indicier som tillsammans indikerar att saker kanske inte skett exakt så som de framställts från början.

 

Personligen så tycker jag att Samhällsbärarna var en ganska tråkig bok att lyssna på eftersom det inte hände någonting, i alla fall inga mord. Det här är mer en bok om korruption inom polisen än en vanlig deckare där man jagar en mördare. I vanlig ordning så var Tomas Bolme bra som inläsare och läste boken på det torra och sakliga sätt som den är skriven. Trots att det här är den av Leif GW Perssons böcker som jag tycker sämst om så är den språkliga nivån ändå högre än i många andra deckare.