Sidor

fredag 7 september 2012

Sörja för de sina

Ända sedan jag i julas läste Kristina Sandbergs Att föda ettbarn så har jag längtat efter att fortsättningen på den planerade trilogin ska släppas (eftersom jag läste boken ungefär ett år efter alla andra så blev min väntan i alla fall något kortare). Precis som i Att föda ett barn så är det Maj som står i centrum och Sörja för de sina tar vid där den Att föda ett barn slutade i slutet av 1930-talet. Boken börjar med att Tomas går i hypnosbehandling för sina alkoholproblem hos en doktor Bjerre i Stockholm. En behandling som fungerar även om Tomas tycker att det är lite jobbigt att gå på fester utan att få smaka starkt.
 
Sörja för de sina sträcker sig från slutet av 1930-talet till en bit in på 1950-talet och berättas utifrån Majs perspektiv som hemmafru i Örnsköldsvik. Andra världskriget märks mest genom ransoneringar och att Tomas blir inkallad i beredskapstjänst i en annan del av landet. Det som händer i boken är att livet går sin gilla gång, med den glädje och sorg som det för med sig. Även om Majs liv inte blev som hon hade tänkt sig så har hon i alla fall kommit upp sig i samhället från den fattiga uppväxten i Östersund till att fabrikörshustru i Örnsköldsvik. Känslan av att inte passa in lämnar inte Maj anstränger sig för att bli omtyckt (och inte skämma ut sig) och den rädsla för smuts som hennes mamma präntade in i henne försvinner inte hur mycket hon än städar. De klass- och bildningskomplex som Maj lider av gör att hon dels har en känsla av att hela hennes tillvaro är till låns och kommer att tas ifrån henne gör även att hon ser ner på andra som inte lever upp till hennes ideal. Inte ens dottern Anita kan leva upp till Majs ideal, hon är för bortskämd, inte söt nog, för lång och är hon inte för intresserad av pojkar trots sin ungdom (och att låta pojkar röra en kan leda flickor i fördärvet).
 
Sörja för de sina är precis som Att döda ett barn en väldigt bra och välskriven bok som verkligen drar in en i berättelsen och som är svår att lägga ifrån sig. Bitvis blir jag irriterad på Majs dåliga självförtroende, men samtidigt ser jag vissa likheter med min mormors klass- och bildningskomplex. Böckerna om Maj tror jag kommer att hitta nya läsare under en många år framöver, dels för att de håller en hög kvalitet och dels för att det inte finns så mycket litteratur om hemmafruar. Jag längtar i alla fall redan nu efter att få läsa den planderade tredje boken om Maj.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar