Nu räcker det

Jag vill verkligen kunna säga att den första delen i Haruki Murakamis 1Q84-trilogi är helt underbar och att jag verkligen längtar efter att få ge mig i kast med del två och tre som står och väntar i bokhyllan. Dessvärre så kan jag inte göra det eftersom jag efter åtta kapitel och 155 sidor ger upp och ställer in den i hyllan igen. Istället för att försvinna in i berättelsen så kommer jag på mig själv med att fundera på något helt annat medan jag läser, vilket aldrig är ett bra tecken. När jag först upptäckte Murakami genom Fågeln som vrider upp världen så var det kärlek vid första sidan och jag älskade även Kafka på stranden och Norwegian Wood. Däremot så var jag inte lika förtjust i Sputnikälskling och Efter mörkrets inbrott. Det känns som att någonting har hänt som gjort att magin försvunnit för mig. Det verkar som att brytpunkten är när Eiko och Yukiko Duke lämnat över översättningspinnen till Vibeke Emond. Det är inget fel på Emonds översättningar, men för mig känns det som att den sista lilla magin saknas. För säkerhets skull så lämnar jag kvar bokmärket i 1Q84, så jag vet var jag ska börja nästa gång jag plockar fram den.