Brinnande livet

 

Alice Munro har hört till de författarna som jag har tänkt läsa, men inte kommit mig för att läsa trots att jag hört mycket positivt om hennes noveller och böcker. När Peter Englund tillkännagav att årets nobelpris tilldelas Alice Munro och Anna på …och dagarna går drog igång en bokcirkel på Facebook om boken Brinnande livet, så kände jag att det var hög tid för mig att bekanta mig med Munro. Bokcirkeln har gått till så att vi har läst och diskuterat några noveller per vecka, vilket gör att det känns som att jag läst boken väldigt länge. Det finns ett problem för mig när jag läser novellsamlingar, det är att novellerna till slut flyter samman så att jag inte riktigt vet vad jag läst och vad som hänt i vilken novell.

I Brinnande livet utspelar de flesta novellerna i en vardagsnära miljö, det är oftast kvinnor som står i centrum, och de utspelar sig ofta runt tiden för andra världskriget. Dessutom så spelar tåg en viktig roll i två av novellerna. Jag förstår vad folk menar när de säger att Munros noveller är som romaner i miniformat, men det är inte alltid något som jag tycker är odelat positivt då en del av berättelserna gärna hade fått gått lite djupare in i karaktärerna och deras liv. Munro är en utmärkt författare, men jag har svårt för att ta till mig novellsamlingar.