Balladen om sångfåglar och ormar

Coriolanus Snow är 18 gammal och även om hans familj har förlorat hela sin förmögenhet i inbördeskriget i Panem, så försöker de hålla skenet uppe med sina fina vanor. Det har blivit dags för det tionde Hungerspelen, där två ungdomar från varje av de tolv distrikten tävlar i en brutal kamp tills det bara finns en överlevare kvar, för att påminna distrikten om att det var huvudstaden Kapitolium som vann kriget. Tillsammans med 23 av sina studiekamrater blir Coriolanus utvald till att vara mentor åt varsin av deltagarna och han får en inblick i det som händer bakom kulisserna på spelen.

Balladen om sångfåglar och ormar är den fjärde och fristående boken i Suzanne Collins serie Hungerspelen och den utspelar sin 65 år före de ursprungliga böckerna. Den här gången är det en ung Coriolanus Snow som är huvudpersonen, han som senare kommer att bli den fruktade president Snow (och i den här boken får man en förklaring till hans besatthet av rosor). Jag läste trilogin om Hungerspelen för ett antal år sedan och har sett alla fyra filmerna (sista boken blev två filmer) och kände att jag ville läsa även den här boken, även om jag inte hade några större förväntningar på den. Jag gillar att Collins förlagt handlingen till den tionde upplagan av Hungerspelen då kriget fortfarande finns i färskt minne hos befolkningen. Den unge Snow är betydligt mer sympatisk än den vi fått lära känna tidigare, även om han har ett stort behov av att visa sig duglig och ibland visar prov på tankar som kommer att utveckla sig. Om man tyckte att den första boken är hemsk, så är den här på sätt och vis ännu hemskare då man inte ser deltagarna som människor, även fast de är fortfarande är barn.