Przewalskis häst

 

Przewalskihästen har ansetts vara den sista vildhästen som upptäcktes i slutet av 1800-talet och som i mitten av 1900-talet var utrotade i det vilda och fanns bara kvar i europeiska djurparker och reservat. Det är dessa hästar som utgör navet i berättelsen och som binder ihop de olika tidsåldrarna. På 1880-talet reser zoologen Michail från S:t Petersburg till Mongoliet för att jaga de mytomspunna hästarna för att ta dem till både sin egen djurpark och sälja dem vidare till andra djurparker. På 1990-talet försöker veterinären Karin återintroducera hästarna på de mongoliska stäpperna efter Sovjetunionens fall. 2064 försöker Eva klara sig på sin gård i Norge tillsammans med dottern Isa, trots att samhället runt omkring henne faller sönder.

Przewalskis häst är den norska författaren Maja Lundes tredje roman och även den tredje delen i en planerad klimatkvartett, de tidigare böckerna, Binas historia och Blå, har handlat om en framtid utan bin och en framtid där vattenbristen gör att det inte längre går att leva i Sydeuropa. (Den fjärde boken är tänkt att handla om en pandemi, men den har Lunde tydligen pausat för tillfället) Jag hade höga förväntningar på boken och den levde upp till dem med råge. Även om boken inte ger någon ljus bild av framtiden, så är Przewalskis häst inte fullt lika klimatångestframkallande som Blå var.