Sammetsdiktaturen: Motstånd och medlöpare i dagens Ryssland

 

Jag tycker att Ryssland är ett fascinerande land där man trettio år efter Sovjets fall fortfarande har svårt att släppa det Sovjetiska arvet och utvecklas till en demokrati samtidigt som det är ett land med lång, intressant historia och ett land där man tar litteraturen på allvar. Vid mina två besök i Ryssland har jag fått känna på en del av den ryska byråkratin (främst genom den krångliga visumansökan) och den speciella ryska servicekänslan, som i ärlighetens namn inte innebär särskilt mycket service, glada miner eller hänsyn till om den man pratat med förstår ryska. Det är också ett land som verkar krylla av författarmuseum (sist jag var där besökte jag museer för Fjodor Dostojevskij och Anna Achmatova i St Petersburg och ett av Leo Tolstoj-museerna i Moskva) där författare står staty (främst Pusjkin) och där parker, tunnelbanestationer och till och med en hel stad döpts efter författare (Tsarskoje Selo, Tsarens by, har döpts om till Pujskin). Det är också ett land där man kan köpa souvenirer med bilder på president Vladimir Putin som gör manliga saker med bar överkropp.

Jag brukar läsa DNs utrikeskorrespondent Anna-Lena Lauréns texter om både nyheter och vardagslivet i Ryssland, så när hon nu har gett ut en bok, Sammetsdiktauren: Motstånd och medlöpare i dagens Ryssland, om dagens Ryssland så blev jag genast intresserad av att läsa den. Boken påminner lite om reportagen i DN, men med den skillnaden att det blir mer på djupet. Laurén ger i boken en större förståelse för Rysslands utveckling efter Sovjets fall med korruption, förhållandet mellan makten och folket, vad som får folket att gå ut på gatorna för att protestera och hur farligt det kan vara att utmana Kreml, som inte har några skrupler när det gäller att skapa falska anklagelser för att fängsla motståndare.