Northanger Abbey

 

När jag nyligen inte kände mig sugen på att läsa någon av de olästa böcker som ligger här hemma, var det i stället en omläsning av Northanger Abbey av Jane Austen som lockade. Det är några år sedan jag läste boken för första gången och minns egentligen mest att Henry Tilney och hans intresse för att läsa romaner seglade upp som en favorit av männen i Austens böcker.

Northanger Abbey gavs ut efter Austens död tillsammans med Övertalning, som jag inledde årets läsning med, även om det var den första romanen som hon skrev. Det har varit intressant att läsa dessa två romaner så nära varandra eftersom de visar att författaren mognade och fick en annan inställning under de år som gick mellan att de skrevs. Northanger Abbey bubblar av ungdom och huvudpersonen Catherine Morland är ung, oskuldsfull, full av energi och uppfylld av de böcker som hon har läst, särskilt Udolphos mysterier av Ann Radcliffe. I Övertalning är Anne Elliot ungefär 10 år äldre och har fått ge upp sin stora kärlek på grund av familjens åsikter och hon har en lugnare inställning till livet och romantiken. Båda böckerna är dock riktiga mästerverk som har hamnat lite i skuggan av den mer kända Stolthet och fördom (vem vill egentligen ha den högdragne Mr Darcy när man kan få den romanläsande Mr Tilney?). Varje gång som jag läser Austens böcker slås jag av hur relevanta de fortfarande är och hur det inte känns på språket att de har över 200 år på nacken.

Min första recension av Northanger Abbey finns att läsa här