Rockstjärnan Gud glömde

Ibland kan en seg söndag utveckla sig på ett helt annat sätt än man tänkt sig. Till exempel kan man upptäcka att Kee Marcellos splitternya självbiografi Rockstjärnan Gud glömde finns att låna som e-bok på bibblan och sedan läsa den till tonerna av Roberto Alagna och Amaury Vassili. Att kombinera bredbenta franska tenorer med ett dekadent rockstjärneliv kan låta som en udda kombination, men det fungerade alldeles utmärkt. Kee Marcello har bland annat under sin karriär spelat det klassiska stycket Flight of the bumblebee av den ryske kompositören Nikolai Rimsky-Korsakov som gitarrsolo, så det finns en liten klassisk koppling i alla fall.

Kee Marcello, eller Kjell Hilding Löfbom som han är döpt till, började drömma om att bli rockstjärna på pojkrummer i Umeå på 1970-talet där han övade på sin gitarr i timmar. Efter att ha flyttat till Stockholm och arbetat med Noice, Mikael Rickfors och bildat bandet Easy Action så kom chansen att stå på de stora scenerna när Europe tog in honom som ersättare för John Norum, som hoppade av efter att The final countdown släppts. Tillsammans med de övriga i bandet kastas Kee in i en värld av dekadent med sex, drugs and rock'n'roll. Boken är den ocensurerade berättelsen om att leva pojkdrömmen med en massa droger och om hur han får ett brutalt uppvaknade i verkligen med ett drogberoende.

Rockstjärnan Gud glömde är en helt okej rockbiografi som är lättläst och innehåller en hel del anekdoter från rockvärlden som oftast är underhållande. En sak som är förvånande är att Kee Marcello fortfarande är vid liv och kan berätta om sitt liv efter allt pulver han dragit upp i näsan. En intressant sak är att det även kommer ut en bok om Europe, Only young twice, i höst som jag nu är väldigt sugen på att läsa för att få en annan sida av historien.

En uppdaterad kanin

Som ni ser så har jag gjort lite förändringar här på bloggen med ett nytt utseende och ett nytt namn. Det finns ingen anledning till oro, förändringarna är endast kosmetiska för att göra det med tydligt att bloggen mest handlar om böcker (och lite kakor).

Namnändringen kommer av jag fått respons på att namnet Den Glada Försökskaninen är ett konstigt namn och inte visar på att det är en bokblogg.

Gå din väg men stanna

Johanna Nilssons nya bok Gå din väg men stanna är en fristående fortsättning på hennes debutroman Hon går genom tavlan, ut ur bilden från 1996. Jag har läst nästan alla böcker som Johanna Nilsson skrivit, så väl barn som vuxenböcker samt den första deckaren, Fancys evangelium, som hon skrivit som Amanda Lind och har uppskattad de flesta av dem. Hon går genom tavlan, ut ur bilden läste jag för ganska många år sedan och kommer inte ihåg så mycket av den förutom att huvudpersonen mådde psykiskt dålig, vilket i och för sig inte är ett ovanligt tema i Johanna Nilssons böcker, och hade nog inte märkt att den nya boken är en fristående fortsättning om jag inte läst det i en recension.

Gå din väg men stanna handlar om Hanna som sedan Hon går genom tavlan, ut ur bilden blivit 31 år gammal och en ganska framgångsrik författare. En natt på Blue Moon Bar träffar Hanna Alex och det är kärlek vid första och han stannar kvar trots all ångest och bulemi som Hanna konstant brottas med. Situationen blir inte lättare av att Alex har två barn som Hanna plötsligt förväntas vara styvmamma till trots att hon knappt klarar av att ta hand om sig själv. Alex stannar trots alla Hannas problem kvar hos henne och är fast besluten att hjälpa henne bli frisk.

Gå din väg men stanna är en bra och välskriven bok som berör, även om den bitvis blir jobbig att läsa eftersom Hanna bitvis mår så fruktansvärt dåligt. Det märks att Johanna Nilsson är en van och produktiv med ganska många böcker bakom sig vid det här laget och trots att det här är den tredje boken hon ger ut i år så håller hon hög nivå.

Brott

Förra veckan veckan kom jag hem med advokaten Ferdinand von Schirachs Brott som ett impulslån från biblioteket boken visade sig vara en riktig liten pärla. Knappt 200 sidor lång och innehållande 11 noveller om vardagsnära brott så sopar den mattan med alla dussindeckare. Här får vi träffa den respekterade läkaren som en dag får nog och slår ihjäl sin fru med en yxa efter över 40 års äktenskap, den till synes beskedlige mannen som med stor precision tar ihjäl två nynazister och mannen som som börjar känna ett band med statyn som han vaktat på museet i 23 år.

Brott är en bok som håller en väldigt hög klass med ett bra språk och intressanta karaktärer både bland förövare och offer. Det var väldigt skönt att läsa om brott som är en del av det vanliga livet som kontrast till alla stora gåtor som de brukar brottas med i de flesta deckare. Jag ser fram emot Ferdinand von Schirachs nästa bok Skuld som snart kommer på svenska.

Änglamakerskan

Jag har nu hunnit läsa Camilla Läckbergs senaste bok Änglamakerskan som jag hade turen att vinna för några veckor sedan. Änglamakerskan är Läckbergs åttonde deckare om Patrik och Erika, men inte hennes bästa. Att berättelsen utspelar sig i både nutid och i historiska tillbakablickar som är inte heller något nytt grepp från Läckbergs sida, det har hon använt sig av i alla fall fyra gånger tidigare.

En hel familj, utom den ettåriga dottern Ebba, försvinner spårlöst under en påsklunch 1974 på ön Valö utanför Fjällbacka. När Ebba många år senare återvänder till ön tillsammans med sin man Mårten för att de ska försöka rusta upp huset och renovera sig ur sorgen efter sin döde son så dröjer det inte länge förrän de utsätts för ett mordbrandsförsök och hittar intorkat blod under matsalsgolvet. Det verkar som att lösningen finns i den tragiska händelsen 1974.


Änglamakerskan är en ordinär dussindeckare som egentligen inte tillför något mer än en stunds underhållning. Camilla Läckberg vet i alla fall hur man bygger upp en deckare, även om en hel del känns som standardformat 1A, och skriver med ett flytande språk som är lätt och snabbläst. Som vanligt när det gäller Läckbergs deckare så tar det igenkännande vardagliga med bråkande tvillingar och likande stor plats, även om ingen tack och lov bränner tungan när de dricker te den här gången. Det finns en sak som stör mig i böckerna och det är att Erika hela tiden måste lägga näsan i blöt och råka illa ut. Den här gången går hon till och med bakom ryggen på sin man, polisen Patrik, och inleder ett samarbete med en av poliserna på stationen för att kunna bedriva lite privatspaningar.

Den som väntar på något gott...

Det sägs att den som väntar på något gott kan inte vänta för länge. Med tanke på hur länge jag fått vänta på att den här skivan med Intermezzo som jag köpt på Tradera så borde den vara väldigt bra. Men tyvärr så är den inte det, snarare så är det en riktigt dålig skiva som bara innehåller EN bra låt, Kom och ta mig (som handlar om vapenvägran). Intermezzo var ett band med en väldigt ung Orup (som tack och lov utvecklats som låtkrivare sedan den här skivan) och det här är deras första skiva. Anledningen till att jag köpt den är att jag har Intermezzos två andra skivor och gillar dem, i alla fall en del av låtarna. Rent textmässigt så är låten De e vi som bestämmer som handlar om att man kan vara ihop med och ha kul med en mossig gammal tant på 35 ett riktigt bottennapp. Det var tur att den inte var så dyr.

Augustprisnomineringar

Idag har nomineringarna till årets Augustpris presenterats och jag har läst en av böckerna Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Jag känner inte heller något omedelbart behov av att läsa någon av de andra böckerna.

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
”Vita streck och Öjvind” av Sara Lundgren
”Konstiga djur” av Lotta Olsson
”Pojkarna” av Jessica Schiefauer
”I den tysta minuten mellan” av Viveca Sjögren
”Cirkeln” av Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren
”Petras prick” av Maria Nilsson Thore

Årets svenska skönlitterära bok:
”Korparna” av Thomas Bannerhed
”En kubikmeter jord” av Sören Bondeson
”Flod” av Carolina Fredriksson
”Lacrimosa” av Eva-Marie Liffner
”Rekviem för John Cummings” av Bengt Ohlsson
”Välkommen till den här världen” av Amanda Svensson

Årets svenska fackbok:
”Spektrum” av Johan Svedjedal
”Och i Wienerwald står träden kvar” av Elisabeth Åsbrink
”Ni har klockorna – vi har tiden” av Lennart Pehrson
”Skymningssång i Kalahari. Hur människan bytte tillvaro” av Lasse Berg
”Alla monster måste dö! : gruppresa till Nordkorea – ett reportage” av Magnus Bärtås, Fredrik Ekman
”Trädets tid” av Christel Kvant

Sankta Psyko

Sankta Psyko är Johan Theorins fjärde bok och till skillnad från de tidigare böckerna så utspelar sig den här inte på Öland, utan i en stad på västkusten. Hit kommer Jan Hauger när han får ett vikariat som förskollärare på Gläntan. Gläntan är dock ingen vanlig förskola eftersom den hör ihop med Sankta Patricias rättspsykiatriska regionklinik, i folkmun Sankta Psyko, och är till för att barn med en intagen förälder ska kunna behålla kontakten med dem. Jan är en duktigt pedagog som älskar att arbeta med barn, men han är även person med många hemligheter. Varför är han så besatt av komma till Sankta Patricias, vem är artisten Rami som han är besatt av och vad hände egentligen den där gången för länge sedan då han kom tillbaka från en skogutflykt och kom tillbaka med ett barn för lite.

Sankta Psyko är inte någon traditionell deckare med mordgåtor som ska lösas, det är en psykologisk spänningroman som är väldigt välskriven och spännande. Jag hade svårt att lägga ifrån mig den och läste tills ögonen föll ihop igår kväll och drömde sedan konstiga drömmar om bokens karaktärer. Det är sällan som en bok påverkar mig så pass mycket att jag drömmer om den, framförallt inte konstiga och läskiga drömmar.

Fikastund

En trevlig bieffekt av att testa nya kaksorter är att man kan bjuda folk i sin omgivning på fika. Den här helgen har verkligen gått i fikats tecken med sju fikagäster på två dagar. Den här gången kunde man göra sig en liten brödportion bestående av kanellängd, toscamuffins, drömmar och helgen test av chokladsnittar med chili (gjorde både med och utan havssalt). Förutom det trevliga umgänget så blev det lite mer plats i frysen så att jag kan baka fler saker.

Bokhög

Högen med böcker som väntar på att bli lästa har börjat växa på sig. Dessutom har det blivit så att tre av dem är påbörjade men inte avslutade av olika anledningar. Efter min kontroll av könsfördelningen av de böcker jag läst i år så är jag glad att konstatera att det i den här högen står 4-2 till de kvinnliga författarna.

Förutom Tomas Tranströmers dikter, som jag inte kommer läsa från pärm till pärm, så är det Johan Theorins Sankta Psyko som är först ut.

Systrar, egna rum och galna kvinnor på vinden

Igår var jag och mamma på en föreläsning som hette Systrar, egna rum och galna kvinnor på vinden på biblioteket om kvinnliga författare med den inspirerande Lena Kjersén Edman som skrivit boken 52 kvinnliga författare. Det var roligt att det blev fullsatt, de fick till och med ta fram fler stolar. Publiken bestod till en övervägande del av kvinnor i övre medelåldern som faktiskt inte var klädda i Gudrun Sjödén-kläder (vilket ju är kulturtanternas uniform).

Lena Kjersén Edmans föreläsning är en snabbguide till kvinnornas litteraturhistoria från 1700-talet fram till i dag, från Mary Wollstonecraft till Sofi Oksanen. Den timmeslånga resan gick sedan via Mary Wollstonecrafts dotter Mary Shelly (Frankenstein), systrarna Brontë, Viktoria Benedictsson, Selma Lagerlöf, Virginia Woolf, Harper Lee, Nicole Krauss och Sigrid Combüchen till den fantastiska finska författarinnan Sofi Oksanen och hennes Utrensing. En del av böckerna som det pratades om hade jag redan läst, men jag blev ändå sugen på att läsa många av böckerna. Det enda negativa med föreläsningen var att den var i kortaste laget med en timme, jag hade gärna lyssnat i en timme till.

Ett parallellt tema i föreläsningen var böcker som samtalar med varandra, eller intertextualitet. Det innebär att böcker hänvisar till varandra eller att man tar en karaktär, ofta bifigur, från en bok och stoppar in i en ny berättelse. Det mest kända svenska expemplet på detta är Bengt Ohlssons bok Gregorius som handlar om prästen Gregorius som är en av karaktärerna i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas.

Då kan man fråga sig hur duktig är jag egentligen på att läsa kvinnliga författare? Av de 48 böcker som jag läst hittills under 2011 så är 20 skrivna av kvinnor, 26 skrivna av män (Leif GW Persson är överrepresenterad med 5 böcker) och 2 böcker är skrivna av en man och en kvinna. Det känns som ett relativt jämnt resultat och det just nu (av en slump) ligger mest kvinnliga författare och väntar på att bli lästa hos mig.

Dubbelt upp

Det är inte alla dagar som det väntar en bok av en nobelpristagare när man kommer hem. Ännu ovanligare är det att det väntar böcker av två nobelpristager när man kommer hem, särskilt när de blivit beställda olika dagar och helt oberoende av varandra. Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga beställde jag för att kunna hänga med i P1s bokcirkel, även om jag var lite sen med att ta reda på vilken bok som det bokcirklas om den här gången så den har redan börjat. Men som tur är så läggs alla samtal ut på P1s hemsida så man kan lyssna i efterhand på.

Så fort Peter Englund berättade att Tomas Tranströmer är årets nobelpristagare så kände jag ett omedelbart behov av att äga ett eget exemplar av Dikter och prosa 1954-2004 och eftersom jag skickade min beställning cirka 13,03 via Adlibris app i telefonen så fanns det exemplar kvar så att jag slapp vänta till november. Det är både bra och lite farligt att kunna beställa böcker via telefonen med en knapptryckning.

Before the poison

När Peter Robinsons nya bok Before the poison anlände i brevlådan för några veckor sedan så var den så var den efterlängtad på grund av läsbrist, men det har ändå dröjt ett tag innan den blev utläst eftersom jag fått göra ett par uppehåll för tvåveckorslån från bibblan (min regel är att tvåveckorslån går före egna böcker). Jag hade i alla fall verkligen sett fram emot att få läsa om en av mina absoluta favoritpoliser, DCI Alan Banks i Eastvale. Men när jag insåg att det var en fristående bok blev jag först lite besviken, men tänkte att så kan det gå när man köper böcker baserat på författaren och inte läser vad boken handlar om.

Till en början saknade jag DCI Alan Banks och de andra poliserna i Eastvale, men den känslan varar inte så länge eftersom Before the poison är en helt annorlunda bok än de om DCI Alan Banks. Chris Lowndes är närmare sextio och efter att ha haft en lång och framgångsrik karriär som kompositör av filmmusik (musiken som ingen lyssnar på i en film, som flera karaktärer i boken påpekar) i Hollywood tillbaka i Yorkshire. Chris tanke var att han och hans fru Laura på ålderns höst skulle flytta till hans hemtrakter i Yorkshire, men livet ville annorlunda och Laura avled i cancer innan de fick chansen. Nu har Chris valt att i alla fall flytta till Yorkshire och köpt det isolerade Kilnsgate House landsbygden för att komma över sorgen efter Laura och skriva en pianosonat. När Chris för reda på att en man dog i huset för nästan 60 år sedan och att änkan avrättades för mordet väcks hans intresse och blir till en besatthet för att ta reda på vad som egentligen hände den där natten.

Eftersom Before the poison är fristånde från böckerna om DCI Alan Banks så är det en helt annorlunda typ av bok, men däremot inte sagt att det är en sämre bok. Snarare tycker jag att Before the poison är bättre och mer läsvärd än Peter Robinsons vanliga deckare. Before the poison är en välskriven bok som är väldigt läsvärd, så det är bara att hoppas på att den kommer i en svensk översättning snart.

Siri

Jag ha nu efter ett visst velande fram och tillbaka läst Lena Einhorns roman Siri om August Strindbergs första hustru Siri von Essen.

När romanen börjar är Siri friherrinnan Wrangel, gift med löjtnant Carl Wrangel och har precis lärt känna den refuserade skriftställaren August Strindberg. Parallellt med att vi får följa hur Siri lär känna August och så småningom ställer till med en social skandal då hon lämnar sin man för August och för chansen att bli skådespelerska, så får vi följa den smutsiga skilsmässan 14 år senare. Att parallellt följa början och slutet på ett äktenskap är ett bra drag från Lena Einhorn eftersom det visar på hur mycket som kan förändrad mellan två människor (och det ju inte heller någon hemlighet hur äktenskapet slutade). Boken ger även en lite annan syn på ikonen August Strindberg och hur hans syn på tillvaron och svartsjuka får styra över Siri och deras barns liv.

För mig som i arbetet mentalt befinner mig i Stockholm runt sekelskiftet 1900 så ger böcker som utspelar sig där och då en annan dimension då jag kan följa personerna på Stockholmskartan från 1885 som hänger på jobbet. Jag känner mig dessutom mysigt välbekant med en del äldre titlar och uttryck som används.

Lena Einhorn har verkligen lyckats få liv i Siri och August i denna bra och välskrivna bok.

Äntligen!!

För en gångs skull blev det en nobelpristagare som inte bara hört talas om, utan även läst. Det känns verkligen som att Tomas Tranströmer är värd priset och det är roligt med en svensk vinnare (som inte sitter i Svenska Akademien och ger priset till sig själv som när Harry Martinsson och Eyvind Johansson fick det 1974).

Dessutom kan jag nu lägga till ytterligare en pristagare på min lista

2011 Tomas Tranströmer

Nobelpriset

Det börjar dra ihop sig till presentationen av årets nobelpristagare i litteratur och jag började fundera över vilka av de tidigare pristagarna som jag läst. När jag sammanställde en lista så visade det sig att jag inte hade läst så många som jag trodde, mina sex är inte i närheten av Böckerx3s 34.

1909 Selma Lagerlöf

1957 Albert Camus

1962 John Steinbeck

1982 Gabriel García Márques

1997 Dario Fo

2009 Herta Müller

Fast om man räknar titlar istället för författare så ökar antalet eftersom jag läst mer än en bok av i alla fall fyra av pristagarna. Herta Müllers författarskap blev jag så intresserad av jag läste fyra av hennes böcker på sex månader.

Det ska bli spännande att se vilken författare som Peter Englund presenterar på torsdag klockan 13.