Långhelg

Då har jag kopplat ner mig och packat ner för många böcker och lagomt mycket te (det kan hända att det kommer drickas lite vin också) för en långhelg i stugan. I fyra dagar tänker jag krypa upp i favorithörnet för att läsa så mycket jag orkar i den tv- och datorfria oasen som stugan är. Det kan hända att jag tar en paus för att kratta eller spela spel.

Väntan

Idag släpps äntligen Eld, den andra delen i Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Engelforstriologi som inleddes med Cirkeln, och eftersom jag är lite för snål för att köpa den (särskilt eftersom jag inte har Cirkeln) så får jag snällt vänta på att biblioteket får in den. Som tur är så står jag först i reservationskön. Min förhoppning är att de får den senast imorgon fredag så att jag hinner hämta ut den innan jag åker till stugan för en långhelg.

Deckarfunderingar

Jag är väldigt förtjust i deckare och det kan bli ganska många under ett år och särskilt så här års då det verkar släppas extra många deckare inför semestrarna. Nackdelen med att läsa många deckare är att jag även hinner med en del dåliga. Dock har jag den senaste tiden försökt ransonera antalet (dåliga) deckare och bestämt att jag inte automatiskt måste reservera de nya böckerna av alla deckarförfattare som jag läst tidigare. Förra året bestämde jag mig till exempel för att inte läsa Mari Jungstedts Det fjärde offret, men det slutade med att jag ändå lånade och läste den när den stod inne på bibliotekets snabblånshylla. Intressant nog så visade det sig vara den av hennes böcker som jag tyckte var bäst, så nu står jag i kön till Den sista akten som kommer ut i maj. Däremot tänker jag skippa att läsa Anna Janssons När skönheten kom till Bro och Kristina Ohlssons Paradisoffer (i alla fall för tillfället) efter att ha läst information om böckerna och recensioner.  

Det kommer dock några deckare framöver som jag verkligen ser framemot att läsa, först ut är Qiu Xiaolong som snart kommer med en ny bok om Inspector Chen Cao, Don’t cry, thai lake. Sedan kommer även Johan Theorin med en ny bok i sommar, även om det är en novellsamling och inte en roman. Sedan så är det bara att konstatera att även om jag nyligen läst Åsa Larssons nya bok Till offer åt Molok så ser jag redan framemot nästa bok. I övrigt så ser jag med spänning framemot vad författare som Arnaldur Indriðason, Lars Kepler, Christa von Bernuth, Fredinand von Schirach och Peter Robinson kommer med framöver. Efter att ha läst Jo Nesbøs senaste bok om polisen Harry Hole, Gengångare, så kommer jag att vara ytterst skeptisk om det kommer en fortsättning. Jag undrar även om danska Gretelise Holm och finska Leena Letholainen kommer att komma med fler böcker på svenska.

Namnfunderingar

I mitt arbete sitter jag med namn från ungefär ett sekel sedan och ibland är det svårt att låta bli att fundera över hur föräldrar har tänkt när de döpt sina barn. Jag har gjort en liten sammanställning med olika kategorier av namn.

De som ger litterära associationer;

Agnes Cecilia
Karl Oskar Nilsson
Aramis
D’artagnan

De som får mig att tänka på helt andra personer;

Birger Jarl
Viktor Hugo

De som ger associationer till andra saker;

Schlem
Anal (gärna kombinerat med ett rimmande andranamn)
Fridtjuv (hur glada var de föräldrarna över sitt barn)

De som ger sina barn namn som förhoppningsvis ska hjälpa dem till framgång i livet (OBS endast förnamn);

Skuldfrid/Skuldfrida
Bismark
Napoleon
Ceasar
Napoleon
Bernadotte
Garibaldi

Kurt kurir

Första gången jag läste om truckföraren Kurt var i författaren Erlend Loes första barnbok Kurt och fisken för närmare tio år sedan. Jag minns att jag föll handlöst för den charmiga boken om Kurt som hittar en jättestor fisk på kajen och tar med familjen på en jorden runt-resa åkandes på fisken, som de äter av under tiden (det är som ni förstår en väldigt stor fisk med lång hållbarhet). Sedan dess har jag sett fram emot varje ny bok om Kurt som kommit ut och med glädje läst dem, även om de inte riktigt lyckats komma upp i samma nivå som Kurt och fisken. Det finns dock ett undantag, den förra boken Kurt i Kurtby gillade jag inte speciellt mycket, bland annat för att det den egentligen handlade om var det som hände i Knutby för några år sedan.

Den nya boken Kurt kurir har en gul lapp på omslaget som talar om att boken är ”54 % tjockare + 25 fotnoter nästan utan tillägg på priset”. Det framgår dock inte vad den är 54 % tjockare än, men jag tycker att det är trevligt med fotnoter i böcker. En sak är i alla fall säker, Kurt kurir är många procent bättre än Kurt i Kurtby.

Det är kris i Norge, landet är på väg att delas. Befolkningen i Nordnorge har tröttnat på att deras skattepengar används till att betala för operahus och genusforskning. Under ledning av upprorsledaren Hektor Helleføkk försöker befria Nordnorge med slagordet ”Två länder, två folk!”. Det finns nästan inga kommunikationer, telefonledningarna och internet är blockerade, vägar och järnvägar har blivit saboterade och landet är i verklig kris. Kurt får i uppdrag att som en hemlig kurir ta sig över gränsen till Nordnorge för att överlämna ett väldigt viktigt meddelande. Ett uppdrag som är lika farligt som det är viktigt och det resan blir en kamp på liv och död för att ena Norge.

Det finns två saker som gör att böckerna om Kurt fungerar även om man är 30+ och inte tillhör den tänkta målgruppen (biblioteksklassificeringen är Hcf) och det är kombinationen av Erlend Loes text och Kim Hiorthøys bilder. Som vanligt när det handlar om Loe så är själva berättelsen lätt absurd och har en hel del blinkningar som till vuxna. Kim Hiorthøys teckningar blir ett med texten i sin enkelhet där alla karaktärsdrag dras till sin spets. Kurt kurir är en ganska bra äventyrsberättelse för barn och som enligt uppgift har de som läst Jules Vernes Tsarens kurir 15 % roligare.

Så mycket bättre

Jag har nåtts av nyheten att en av mina absoluta favoritartister, Olle Ljungström, ska vara med i nästa omgång av Så mycket bättre på TV4. Med den speciella röst som Olle Ljungström har så är det tyvärr inte alltid som han lyckas göra covers rättvisa. Jag älskar verkligen Olle Ljungström som sedan många år och hoppas innerligt på att det blir himmel och inte ett helvete. Jag återkommer antagligen till ämnet i höst.

Nya böcker

Då det gått lite segt med läsningen den sista tiden, så har jag köpt några fler böcker att lägga till den allt större att läsa-högen som ligger på matbordet i vardagsrummet. Det blev Lev Tolstojs klassiker Anna Karenina (som jag tänkt läsa retroaktivt med P1s Bokcrikel), andra boken av Haruki Murakamis 1Q84 som nu kommit i pocket och Sven Nordqvist barnboksklassiker Nasse hittar en stol (tänkt att roa A 2,5 år).

Dessutom så hittades Augustprisvinnaren Koparna av Tomas Bannerhed nyligen i bokbytarhyllan på mysiga Bahnhof Café.

En dåres försvarstal del 3

Jag har nu kommit fram till den tredje och sista delen i rapporteringen om August Strindbergs En dåres försvarstal som jag läser tillsammans med P1s Bokcirkel. Del 1 finns här och del 2 finns här.

Även om En dåres försvarstal är en skildring av äktenskapet mellan August Strindberg och Siri von Essen så är det bara den sista tredjedelen av den lite drygt 300 sidor långa boken som behandlar själva äktenskapet. Det hela börjar positivt med meningen ”Vilken outsäglig lycka att vara gift!” och en beskrivning av äktenskapets lycka. Men säg den lycka som varar, redan på sidan efter så uppstår de första slitningarna då den förtidigt födda dottern dör efter ett par dagar och romanens Maria låter hunden från hennes äktenskap med baronen flytta in. Romanens berättarjag Axel blir svartsjuk på hunden som han anser blir bortskämd och får komma hustrun närmare än han själv (dessutom så bajsar den lite överallt). Marias nära relation till hunden (som förövrigt beskrivs som ett monster med rinnande ögon av den hundhatande Strindberg) och en nära relation med en väninna är starten på den nästan paranoida svartsjuka som kommer att plåga Axel under hela äktenskapet på ett bitvis obehagligt sätt. Att Maria är otrogen är Axel övertygad om och han misstänker att hon varit med många olika personer, både män och kvinnor. När barnen kommer så börjar han fråga sig om det verkligen är han som är fadern. Bokcirkelns panel är inne på att det är en psykisk misshandel som vi läser om och jag håller med om det, även om berättaren själv verkar vara omedveten om det. Axels försök att få Maria att framstå som galen slår snett eftersom det i stället är han som är den som är galen.

En dåres försvarstal är en bok som är skriven på ett speciellt sätt eftersom den skrevs av August Strindberg på franska och den här översättningen till svenska är gjord 1976 av Hans Levander utgår från originalmanuskript. Strindberg själv ville inte att boken skulle komma ut i svensk översättning och motarbetade de som ändå publicerade boken på svenska. En dåres försvarstal är i vilket fall som helst en bok som är väl värd att läsa, språket är underbart och man kommer verkligen berättaren Axel in på livet, även om det inte är många åsikter som vi delar. Det är en berättelse om ett äktenskap som innehåller både kärlek och hat och som till slut leder till skilsmässa. Romanen slutar på ett bra sätt med meningarna; ”Nu är historien slut, Älskade. Jag har hämnats; vi är kvitt…”

Även om P1s bokcirkel fortsätter med ett par kortare berättelser av Strindberg, så kommer jag att ägna mig åt annan litteratur framöver.

Segt

Just nu går det tyvärr väldigt segt med både läsningen och bloggandet. Jag vet inte vad som hänt, med det känns som att kvällarna och helger flyger förbi utan att jag ens hinner titta åt en bok (att jag varit trött på kvällarna har inte direkt gjort det lättare). Det är bara att hoppas på att det släpper snart, jag har i alla fall gjort en beställning på Adlibris idag för att öka på att läsa-högen ännu mer. Tanken är i alla fall att jag ska skriva den tredje och sista delen om En dåres försvarstal väldigt snart.

En dåres försvarstal del 2

Till skillnad från förra veckan så kändes det den här gången som att jag och panelen i P1s bokcirkel läst samma bok, dessutom samma del av boken. Som omväxling så har delar av boken den här gången lästs högt på uppmaning av A 2,5 år, som svarade att det var en bra bok när jag frågade. Hon valde den faktiskt helt själv utan min inblandning, den låg bland osorterade böcker på soffbordet. Förklaringen ligger dock inte i ett tidigt intresse för Strindberg, utan snarare i att hon gillar att somna till mosters röst som läser långa berättelser när det är dags att sova middag. Fast hon gav mig även boken en gång för att läsa ett stycke medan hon lekte. Vi har även hunnit läsa en del böcker som varit mer lämpliga för hennes ålder under påskhelgen.

Den här gången har jag läst noggrannare och mer fokuserat och dessutom har jag vikt hundöron (något jag aldrig gör annars) när jag läst något som känts viktigt. Nackdelen visade sig vara att det blev väldigt många hundöron, bitvis verkar det vara var och varannan sida som är markerad. Så här två tredjedelar in i boken så tycker jag att det finns många intressanta dimensioner i berättelsen och det gör inget att man vet att äktenskapet kommer att sluta i skilsmässa. Däremot så tycker jag fortfarande att En dåres försvarstal påminner en hel del om Siri (eller det kanske ska vara tvärtom), det är helt uppenbart att Lena Einhorn läst boken som research inför sin egen bok. Jag tycker även att fokus verkar ligga på tiden innan Siri von Essen skiljde sig från sin första make, det tar mer än halva boken innan karaktärerna Axel och Maria får varandra.

I den här andra tredjedelen av boken så är det starka känslor i omlopp hos berättaren Axel. Han visar bland annat upp sin svartsjuka sida, som inte är särskilt sympatisk. Axel är svartsjuk på Marias och baronens äktenskap och försöker göra dem svartsjuka genom att berätta om en finska. De tre utvecklar ett lite märkligt förhållande där det äkta paret behöver Axel för underhållning och Axel behöver även dem på något vis (och kanske distraktion eftersom baronen har ett förhållande med Marias unga kusin Mathilde samtidigt som Maria och Axel faller för varandra). Axel skyller allt på Maria, det är hon som förför och leder honom i fördärvet genom att inleda honom i frestelse och tyranniserar honom. Maria blir precis som väntat skandaliserad av skilsmässan som sker både för att hon drömmer om att bli skådespelerska och för att bli befriad av äktenskapets bojor. Maria vill inte in ett nytt äktenskap och vill inte ha fler barn (dottern i äktenskapet med baronen dör) och Axel ljuger om att vara i princip steril, så när hon ändå blir gravid så ett nytt äktenskap ofrånkomligt. Axel verkar dock föredra den kyska kärleken med kläderna på dyrkandet av hennes små fötter med de nätta kängorna framför köttsliga umgänget.

Det finns även några klassmotsättningar i boken, dels genom Axels beskrivning av hur en son av folket fått kvinnan av börd. Dels genom en diskussion med baronen där denne minns ett upplopp 1868 och hur de hade huggit in på packet. Här visar Axel det stora glappet som ändå finns mellan de båda genom att hänvisa till sina underklassinstinkter och minnas att han var med under upploppet, fast som en del av packet som kastade sten på militären. Senare kommer ju Strindberg att bli arbetarnas författare.

Findus flyttar ut

I helgen har jag nåtts av det väldigt trevliga beskedet att det kommer en ny bok om de underbara karaktärerna Pettson och Findus i höst. Boken är tydligen en omarbetning av pjäsen Findus flyttar ut och är Sven Nordqvists första bok på 11 år om gubben Pettson och hans katt Findus. Som tur är så finns det nu ett barn i passande ålder i släkten som kan räkna med att få en bok julklapp.

Nöff nöff Benny

Jag har under en tid funderat på att utöka mitt bestånd av barnböcker med någon bok som är utgiven efter 1981 för att läsa när min systerdotter på 2,5 år kommer på besök. Efter att ha letat lite grand så hittade jag nyligen Nöff nöff Benny, fast efter att ha läst den för barnet ifråga så är jag inte helt säker på om det var jag eller hon som gillade den bäst. Efteråt ville hon i alla fall höra En dåres försvarstal (hon tycker om att höra långa berättelser när det är dags att sova middag) och vi hann med förvånansvärt många sidor innan hon somnade. Sedan hann vi även med favoriterna klassikern Nalle, Lilla spöket Laban får en lillasyster, min hatbok Totte är liten och skulle precis börja på Den underbara pumpan när det var dags för henne att åka hem. Det är underbart att nästa generation redan är en bokälskare.

Påskekrim

Nu är det påsk och det pågår en kampanj med att införa den norska traditionen med att läsa deckare under påsken även i Sverige. Även om jag är förtjust i deckare så blir det en mordfri påsk i år, bland annat eftersom jag alldeles nyss läst Åsa Larssons fantastiska nya deckare Till offer åt Molok och inte har någon fler deckare som ligger och väntar på sin tur. Istället är det fortsättningen på En dåres försvarstal och Haruki Murakamis nya bok på svenska, Efter mörkrets inbrott.

Glad påsk till er alla!

P3 Dokumentär

Under en ganska lång tid har jag lyssnat på P3s suveräna dokumentärer på jobbet. Under åren har jag lärt mig massor av saker från ett brett spektrum av ämnen. Nu har jag dock hunnit lyssna igenom allt som intresserat mig (plus en hel del annat) i deras arkiv. Så nu finns det inte så många dokumentärer kvar att lyssna på och mina arbetsdagar blir lite tråkigare.

När jag stoppar in hörlurarna i öronen och avskärmar mig från omgivningen så lever jag mig in i det jag lyssnar på, oavsett om det är en dokumentär eller en ljudbok. Ibland känns det lite pinsamt att sitta på jobbet med tårfylla ögon på grund av något som jag lyssnar på. En dokumentär som var den om Flodvågskatastrofen 2004. Det går inte vara oberörd när man lyssnar till Viktor som 12 år gammal åker till Thailand på semster med mamma, pappa, storebror och lillasyster och som återvänder helt ensam. En annan dag som jag minns är den dagen som jag jag hamnade i Östersjön två gånger, först med den nedskjutna DC3:an och lite senare med Estonia. Det kan verkligen kännas som att jag är där när det händer.

Läs mer och ladda ner dessa fantastiska och engagerande dokumentärer som MP3 här.

En dåres försvarstal del 1

Nu har äntligen P1s bokcirkel dragit igång och jag blev bara en dag sen med att läsa klart den första tredjedelen av August Strindbergs En dåres försvarstal (jag kom igång lite sent). När jag idag satt på jobbet och lyssnade på pod-versionen så var min första tanke att jag och panelen inte läst samma bok, och definitivt inte samma del av boken. Det kan bero på att jag inte hunnit vakna riktigt ordentligt (vissa dagar har en längre startsträcka än andra), att jag inte varit fullt så fokuserad på det jag läst som jag trott eller att jag helt enkelt är korkad. Jag tycker nog inte att jag inte är så korkad så att det är det som är förklaringen. Panelen började med att säga att boken handlar om Axel och Maria, vilket kom som en överraskning för mig som tänkt på att det är väldigt få namn i boken. När jag börjar bläddra i boken så ser jag att namnen står på sidan i Märta Tikkanens förord, som jag inte läst eftersom jag tycker om att läsa böcker med ett öppet sinne. Senare såg jag att även namnet Maria förekommer på ett par ställen i texten, men att jag inte lagt det på minne. Det kvinnonamn som jag däremot lagt på minnet är Selma, men vem hon är i berättelsen har jag inte lyckats luska ut. Även om jag och panel till än så länge bara läst en tredjedel av boken så kändes de som att panelen gått sakerna lite i förväg med den kommande skilsmässan som inte hänt än. Det beror antagligen på att En dåres försvarstal handlar om August Strindbergs äktenskap med Siri von Essen, ett förhållande som inleddes när Siri fortfarande var gift med friherren Wrangel, som hon även hade en dotter med. Siri skiljde sig senare för att kunna förverkliga drömmen om att bli skådespelerska. Det är denna skilsmässa som jag tycker att panelen tar ut i förskott då jag inte upplevde att den kommit på tal än i boken, även om det är uppenbart att det finns ömsesidiga känslor mellan huvudpersonerna Axel och Maria (samtidigt som Marias make har ett förhållande med hennes kusin Bébé).

Än så länge så gillar jag En dåres försvarstal och jag tycker att den är mycket bättre än till exempel Röda rummet (som jag tycker är en ganska tråkig bok). Språket är fantastiskt, livfullt och gör att jag inte vill lägga ifrån mig boken. Jag läste Lena Einhorns Siri i höstas (jag har skrivit om den här) och jag slås av att de båda böckerna har samma upplägg när det gäller hur de träffades, vilket ju kan bero på att det är samma äktenskap som behandlas. Jag ser fram emot att läsa fortsättningen och återkommer med del två och kanske del tre, beroende på om jag läser den i min takt eller bokcirkelns.