Helgfrågan v. 23

Det är torsdag och det betyder att det är dags för helgfrågan hos Mias bokhörna.

Vad tycker du om överraskningsexemplar?

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om överraskningsexemplar. Visst det är alltid trevligt när det kommer böcker i brevlådan, men när jag redan har en hel hög med olästa böcker blir jag inte så glad när det dimper ner böcker som jag inte bett om eller tänkt läsa. När jag under våren inte hade så mycket att göra på dagarna hade jag tid att läsa flera av överraskningsböckerna som blivit liggande plus de som kom under våren och en del av dem var väldigt bra, medan andra var sådär. Jag läser överraskningsböckerna i mån av tid och lust, men känner inget tvång att jag måste läsa dem. Det är inte heller något större problem eftersom jag inte får så många av dem.

Bonusfråga: Vilken är din bästa sommarlåt?

Det är en svårare fråga än det verkar. Den låt som mest förknippar med en sommar är När vi gräver guld i USA med GES eftersom den är så starkt förknippad med sommar 1994 med värmen och framgångarna i fotbolls-VM. 

Amanda Jensens tolkning av låten från Så mycket bättre

Olikhetsutmaningen: snabbt och långsamt

Den veckan handlar det om snabb(t) och långsam(t) i olikhetsutmaningen hos enligt O som skriver så här;

Välj själva om adjektiv eller adverb är er grej. Koppla samman böcker, film, musik eller annan kultur med dessa ord.

När det gäller att hinna läsa så många böcker eller komma igång med läsningen igen efter en lässvacka så föredrar jag böcker som går snabbt att läsa. Däremot så tycker jag att det ofta är så att de snabblästa böckerna mest brukar vara underhållning för stunden och jag har en tendens att glömma bort dem lika snabbt igen. För mig är deckare vanligast bland de snabblästa böckerna. En författare som skriver böcker som både går snabbt att läsa och där tempot i berättelsen är väldigt högt är Dan Brown, som jag läste några böcker av innan jag tröttnade.

Det är inte heller bra när böcker går så långsamt att läsa att det känns som att de aldrig tar slut, även om det är en bra bok. Den senaste boken som tog tid att läsa och som var väldigt bra var Manolitas tre bröllop av Almudena Grandes (den var å andra sidan över 700 sidor lång). En annan bok som tog lite tid var Ensam i Berlin av Hans Fallada, som egentligen inte tåg så lång tid att läsa om man räknar bort pausen på nio månader som jag tog i läsningen. 

Alex

Alex Prévost blir en kväll överfallen på öppen gata och inkastad i en skåpbil och förd till en övergiven fabriksbyggnad där hennes kidnappare stänger in henne naken i en bur som han hissar upp i taket. Frågan är om det är hungern, törsten eller råttorna som kommer att ta kål på Alex. Den enda ledtråd kommissarie Camille Verhoeven har att gå på är ett osäkert ögonvittne. Det finns inga ledtrådar om vem förövaren är och inte heller någon identitet på offret, det är ingen som anmälts saknad. När Verhoeven långsamt lyckats nysta upp fallet visar det sig att den unga kvinnan inte är ett vanligt offer.

Alex är den första av den franske författaren Pierre Lemaitres böcker som kommer ut på svenska och det är en thriller som det snackats lite om på förhand. Som thriller betraktat så är den bra och spännande med en del oväntade tvister längs vägen. Däremot när det kommer till en del av karaktärerna så är jag inte lika imponerad, när det gäller excentriska poliser i Paris är det svårt att inte tänka på Fred Vargas böcker och jag tycker inte att Lemaitre lyckats med att göra karaktärerna lika charmiga och trovärdiga. Jag har personligen svårt att se att en man som är 145 cm blir antagen till polisutbildningen (han verkar inte kunna köra en vanlig polisbil eftersom han varken når ner med fötterna eller verkar kunna se ut genom rutan ordentligt) och hans kollega som är så snål att han hela tiden tigger cigaretter och plockar på sig mat i under förhör med affärsinnehavare och hotellpersonal känns inte heller trovärdig. Själva historien är det som sagt inget fel på och det är trevligt med thrillers där man inte kan räkna ut slutet. 

Långhelgsläsning

Idag är det nationaldagen och eftersom den ny för tiden är en röd dag så innebär det att det varit den andra långhelgen på kort tid. Jag som aldrig tyckt om att arbeta på klämdagar är väldigt förtjust i att min nya (tillfälliga) arbetsgivare inte heller tycker att man borde arbeta på klämdagar och därför har även jag fått vara ledig. Den här helgen har inte bjudit på några vädermässiga höjdpunkter och ingen riktig anledning att gå ut för att göra saker, inte en på balkongen. Jag har tillbringat den största delen av helgen med att ta det lugnt och läst i kapp tvåveckorslånen från biblioteket, för självklart så kommer alla (ja, eller båda två i det här fallet) på en gång. Läsningen har flutit på bra under helgen och jag har precis börjar på bok nummer fyra, Jack of Spades av Joyce Carol Oates. Utöver den har jag hunnit med att läsa ut Den tunna blå linjen av Christoffer Carlsson, Hilma – en roman om Hilma af Klint av Anna Laestadius Larsson och Alex av Pierre Lemaitre.

Den kommande veckan kommer jag att försöka välja böcker av lagom längd som passar in så att jag kan börja på den fjärde boken i Elena Ferrantes Neapel-kvartett, Det förlorade barnet, när den kommer. Den 12 juni ska den finnas i butik, så det är nära nu.

Tematrio - Något svenskt

Imorgon är det nationaldagen och det tar Lyran fasta på i veckans tematrio;

I morgon är det återigen dags att fira nationaldagen, eller svenska flaggans dag, som jag oftast säger. Det är inte så lätt att ändra sånt man lärt sig som barn. Berätta därför om tre svenska favoriter: böcker, författare, sångare, skådespelare, fotbollsspelare etc. Här finns stor frihet att hitta på lite vad som helst.

En av mina absolut största favoriter bland svenska artister är Olle Ljungström, vars musik följt mig från de tidigare tonåren och fram till nu. Jag är lite extra förtjust i Olles texter, det är inte alla som kommer på att rimma tysk indian med befjädrad german som i låten Tysk indian från Världens räddaste man. Jag har också haft möjligheten att se honom live två gånger (visserligen samma år).

En av de främsta svenska författarna under 1900-talet var Vilhelm Moberg, som var en av de främsta arbetarförfattarna och som skrev många fantastiska böcker. Det som ändå måste ses som Mobergs mästerverk är Utvandrar-eposet (Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige) om hur en grupp människor i Småland lämnar hembygden för att söka lyckan på andra sidan Atlanten i Amerika år 1850. En sak som är lätt att glömma bort bland alla allvarliga ämnen som Moberg skrev om är att finns mycket humor i hans berättelser.

Slutligen tänkte jag blicka framåt lite grann och väljer Elin Olofsson, som inte bara är svensk utan även (liksom jag) jämte. Jag tycker väldigt mycket om de tre böcker Olofsson hittills hunnit ge ut (Då tänker jag på Sigrid, Till flickorna i sjön och Gånglåt) och ser verkligen fram emot den fjärde, Krokas, som kommer i höst. 

Hilma - en roman om Hilma af Klint

Hilma af Klint levde under en spännande och omvälvande tid, från nödåren på 1860-talet till andra världskriget, och fick uppleva både kampen för kvinnlig rösträtt och hur industrialiseringen tränger ihop människorna i städerna. Förutom att vara konstnär ägnade sig Hilma åt spiritism och teosofi och var med i flera sällskap, främst gruppen De fem som hon bildade tillsammans med fyra väninnor. Det är med hjälp av De fem och höga mästare från den andliga världen som Hilma målar sina abstrakta tavlor, tavlor som hon inte visar för någon eftersom hon känner på sig att världen inte är redo för dem än. Istället försöker hon försörja sig genom att göra illustrationer och porträtt samt bistånd från välbärgade vänner.

I sin nya roman Hilma - en roman om gåtan Hilma af Klint skriver författaren Anna Laestadius Larsson om den egensinniga konstnären Hilma af Klint, som var okänd under sig samtid och som fick sitt erkännande som konstnär långt efter sin död. Det kan vara svårt att skriva en roman om en verklig historisk person som blir levande, men det tycker jag att Laestadius Larsson lyckats med. Hilma känna levande och jag gillar greppet med att berättelsen skiftar mellan dåtid och en nutid där den åldrande Hilma minns tillbaka på sitt liv och inviger brorsonen Erik i tavlornas hemlighet. Nu när jag vet mer om Hilma af Klint skulle jag gärna se en utställning med tavlorna (eller i alla fall en del av de över tusen tavlor hon lämnade efter sig).

Den tunna blå linjen

Det är hösten 2015 det är oroligt i världen, Paris drabbas av en terrorattack och genom Europa rör sig en stor flyktingvåg. Det går rykten om att det tagit sig in en terrorist i Sverige som planerar ett dåd, men man inte vart och när och det inleds en intensiv jakt på den misstänkte som ingen vet vem det är. Samtidigt får Leo Junker ett brev om det olösta fem år gamla mordet på Angelica Reyes och när han börjar titta på fallet visar det sig att sanningen är farligare än han anat.

Den tunna blå linjen är Christoffer Carlssons fjärde och sista romanen om den egensinnige polisen Leo Junker. Även om jag har läst alla delarna i serien så kommer jag bra vagt ihåg vad som hänt i de tidigare. Junker verkar i alla fall ha mognar och kommit på fötter genom att sluta missbruka och vårdar relationen med Sam. Jag tycker att det här är den bästa boken i serien just eftersom Junker mognat och att historien håller hela vägen fram (vilket inte är så vanligt i deckargenren). För mig som föredrar deckare med så lite blod och så få lik som möjligt är det här en väldigt passande bok.

Bokbloggsjerka 2 – 5 juni

Det är fredag och det betyder att det blivit dags för bokbloggsjerkan

Även om det var snöstorm i Arjeplog i dag så finns det mycket som tyder på att sommaren är på väg. Hur ser det ut hemma hos er och vad har ni planerat för ”bokligt” i sommar (läslistor, bästa bok att läsa i hängmattan, böcker som ska få hänga med er när ni åker bort, etc.)?

Även om det inte är snöstorm i Östersund så är det väldigt kyligt och inte särskilt somrigt än så länge. Den här sommaren kommer att bli lite annorlunda jämfört med tidigare år eftersom jag kommer att vara hemma och jobba hela sommaren. Jag hoppas därför på att vädret blir hyfsat så det går att sitta på balkongen och läsa på kvällarna och helgerna. Jag har inte planerat några läslistor utan kommer att i vanlig ordning låta lusten styra. En bok som definitivt kommer att gå först i kön är Elena Ferrantes Det förlorade barnet som kommer snart (och som jag fick presentkort på när jag fyllde år i januari).
Beroende på hur hösten ser ut så kan det hända att jag åker iväg en sväng då istället.

Helgfrågan v. 22

Det är torsdag och det betyder att det är dags för helgfrågan hos Mias bokhörna

Vad kan störa din läsning?

Det är lite olika, i perioder blir det spel på iPaden eller telefonen (meningslösa varianter) och ibland blir det att jag fastnar framför tvn. Jag har dock blivit bättre på att inte låta program som jag egentligen inte tycker om stå på hela kvällarna. Fast jag vet inte om det är bättre att streama flera avsnitt av Buffy the vampire slayer per kväll. Den senaste tiden har det blivit att jag fastnar på Youtube och ser en massa klipp. Det hänger också ihop med hur pigg jag är på kvällarna.

Olikhetsutmaningen: svart och vitt

Det börjar dra ihop sig till studenttider och till den här veckans olikhetsutmaning har enligt O inspirerats av studentmössans färger, svart och vitt,

Dagens olikhetsutmaning handlar om de färger som pryder studentmössorna, svart och vitt. De kan också sägas symbolisera vårt allt mer tudelade samhälle. Tolka det som du vill.

Eftersom jag har lite svårt att komma på något annat så får vitt representeras av Joyce Carol Oates roman Svart flicka, vit flicka, som är en stark berättelse om klass, ras och kön. Det är var även min första kontakt med Oates författarskap.

Jag tycker inte om när böcker, filmer eller musik är allt för glatt och lättsamt, utan vill gärna ha en del svärta. Det blir extra tydligt om man tittar på vilken musik som jag lyssnar på, de flesta av mina favoritartister skriver inga kärlekslåtar och två av dem, Manic Street Preachers och Soul Asylum, har sagt att de inte gör det av princip. Dock har de kommit väldigt nära några gånger, beroende på hur man tolkar texterna. Manic Street Preachers har till exempel skrivit låtar om korrupta banker (Natwest-Barclays-Midlands-Lloyds), spanska inbördeskriget (If you tolerate this then your children will be next) plus att hela skivan The Holy Bible är ett enda stort mörker. Soul Asylum har bland annat gjort låtar om depression (Runaway train) och om vårat beroende av olja (Black gold).

If you tolerate this then your children will be next

Black gold