Veckoutmaning: Nördar och noobs

Den här veckan handlar det om nördar och noobs hos Kulturkollo och så gör i vanlig ordning veckoutmaningen;

Veckans utmaning är tämligen enkel i sitt utförande, men kanske svår för den som vågar ta den. Det handlar om att komma ut, att erkänna, att vidkännas och stå för sitt nörderi. Vad brinner du för? Vad är du storsamlare av? Vad är din fandom? Vad kan du allt om? Och för all del: när är du noob (d.v.s. nybörjare och dålig, men samtidigt kan du inte låta bli)?

Jag har inget ämne som jag snöat in på helt och hållet, utan har istället en tendens att snöa in på lite olika ämnen under kortare perioder (och med ett minne som har en tendens att komma ihåg en massa onödiga fakta så vet jag en del om en hel massa saker). Jag försöker begränsa mig i hur mycket jag gräver ner i nytt intressant ämne, och jag älskar att den moderna tekniken gör det möjligt att sitta hemma i soffan och leta upp en massa fakta. Fast ibland slutar det ändå med att jag plötsligt har fyra böcker om Andreé-expeditionen i bokhyllan och har planerat en semesterresa som inkluderar ett besök på Andreé-museet i Gränna. Visserligen kombinerad med ett besök i Vadstena på grund av mitt intresse för den medeltida drottningen Filippa (och hennes man, den vackre kung Erik), som ligger begravd i klosterkyrkan.  

Polarexpeditionen - Andrée och jakten på Nordpolen

1800-talet var ett upptäckternas sekel där en lång rad av de saker som vi idag tar för givna uppfanns. Man hade även utforskat de flesta delarna av jorden, det som återstod var Nord- och Sydpolerna och havets botten. I samband med att norrmannen Roald Amundsen och engelsmannen Robert Falcon Scott tävlade om att komma först till Sydpolen 1911 kunde man konstatera att den låg på en landmassa. Nordpolen däremot ligger mitt i ishavet med ett tjockt lager is, en is som dessutom inte ligger still. Från slutet av 1400-talet och fram till mitten av 1800-talet så begav sig drygt 130 expeditioner iväg mot Nordpolen, de flesta av dem sökte efter en nordlig passage österut för handel. Under andra halvan av 1800-talet började allt fler expeditioner försöka nå själva Nordpolen, kanske den mest ogästvänliga platsen på hela jorden. Det finns inga växter, nästan inga djur att jaga (isbjörnar äter lika gärna upp dig som du äter dem), det är kallt och året består av 32 timmar soluppgång, 6 veckor gryning, 6 månader dag, 32 timmar solnedgång, 6 veckor skymning och 3 månader polarnatt. Många av skeppen förliste i isen och många män återvände aldrig från isen. Andra män lyckades överleva mot alla odds och räddades efter ett år eller två, då var det inte mycket kvar av dem och en del verkar ha ätit sina kamrater för att överleva.

Språkligt har Polarexpeditionen – Andrée och jakten på Nordpolen en del övrigt att önska, språket är bitvis torrt och lite torftigt. Bokens stora behållning ligger i ämnet och även om boken tar sin utgångspunkt i Andrée-expeditionen så sätts den in i ett intressant sammanhang där man får följa med några andra expeditioner som inte heller de lyckades ta sig till sitt mål. Det verkar finnas gott om skriftliga källor från expeditionerna då alla skrev dagböcker där de berättade om vad de var med om och som skrev i syfte att bli publicerade, oavsett om upphovsmannen överlevde eller inte. När Andrée-expeditionen hittades så kunde man konstatera att släpat omkring på en hel del onödigt som bland annat uppslagsverk, stor vit bordsduk med fransar och sidenkravatter. Dock så slås de i den kategorin av de överlevande från Polarisexpeditionen som när kaptenen Charles Francis Hall dött och skeppet förlist släpade på kaptenen skrivbord medan de drev på diverse isflak.

Det kom en bok

När jag beställde en pocketbok till min hemliga bokvän så råkade jag beställa även en bok till mig själv, eftersom böcker ju inte tycker om att resa ensamma. Det blev I ljuset av Andrée av Karin Havermose, som både har ett vackert omslag och som fanns till ett bra pris på bokrean. Efter att min lilla samling av böcker om Andrées polarexpedition vuxit med en oroväckande hastighet den senaste tiden så ska jag försöka behärska mig framöver.

Med Örnen mot polen

 Sedan jag läste Bea Uusmas fantastiska Expeditionen om misslyckade Andrées polarexpedition så har även jag utvecklat ett intresse för expeditionen. Via Litteraturbanken kunde jag ladda ner boken som sammanställdes direkt efter att expeditionen återfunnits 1930, Med Örnen mot polen, för att lära mig ännu mer och få ett annat perspektiv. Här trodde man initialt att de frusit ihjäl, vilket baserades på sjömännens kommentarer om deras kläder inte var anpassade för en polarvinter. Sedan jag läste boken så känslan av att jag vill äga ett fysiskt exemplar av den växt sig allt starkare och nu har jag äntligen slagit till och köpt ett fräscht exemplar från 1930. Det är en annan känsla att titta på kartor, foton och diverse illustrationer i en fysisk bok än i Letton, särskilt som att en del vecklas ut.

Semester

Vad gör man på sin semester om man är en historieintresserad boknörd?

Man kan gå längs en strandpromenad och önska att vädret var lite mer lämpat för utomhusläsning

Man kan besöka en klosterkyrka, i det här fallet ligger den i Vadstena

där både drottning Filippa

och den galne hertig Magnus är begravda

Man kan även besöka klostermuseet som ligger i Bjälboättens gamla sommarpalats från mitten av 1200-talet och som senare gjordes om till nunnekloster

Där kan man bland annat se hur nunnorna hade det i sina celler när det begav sig

Man kan även ta en tur ner till Gränna för att gå på Andrée-museet och bland annat titta på Nils Strindbergs trasiga långkalsonger. Annars så tyckte jag att den största behållningen med museet var att få se sakerna i verkligheten eftersom jag redan läst på så pass mycket om den misslyckade expeditionen.

Jag hann även med ett besök till Alvastra klosterruin i väntan på att 

det skulle bli dags för en guidning i Ellen Keys vackra hem Strand.

Sedan for jag till Sigtuna Litteraturfestival

Med Örnen mot polen

Sedan jag läste Bea Uusmas eminenta bok Expeditionen strax före jul så har mitt intresse för Andées polarexpedition väckts och jag kände att jag vill veta mer om vad som hände. Jag började ganska snart att undersöka hur jag bäst tar mig till Gränna på semestern för att besöka Andréeutställningen på Grenna museum (det krävs förvånansvärt många byten med tåg och buss har det visat sig). Jag har även kollat lite om det går att få tag på boken som väckte Bea Uusmas intresse, Med Örnen mot polen, utan att lägga ner någon större möda på det. När jag av en slump kollade vilka böcker som går att ladda ner gratis som Epub från Litteraturbanken så upptäckte jag att Med Örnen mot polen var en av de tillgängliga böckerna, så det var bara att ladda ner den till paddan och börja läsa.

Med Örnen mot polen sammanställdes och gav ut ganska snart efter att expeditionens kvarlevor återfunnits på Vitön 1930 och bygger stor del på de anteckningar som expeditionens medlemmar skrev under färdens gång (till så pass stor del att Svenska sällskapet för antropologi och geografi tyckte att det inte var mer än rätt att Andrée, Strindberg och Fraenkel står som författare). Boken redogör för hela expeditionen kronologiskt från planläggningen till återkomsten till Stockholm hösten 1930 (kvarlevorna togs emot som hjältar med tal av kungen och folkmassor på gatorna), plus att det finns kompletterande kapitel om ballongens konstruktion, drivisen och dess djurliv och väderleken under ballongfärden. Dessutom så har de två ledarna för de expeditioner som hittade lägret och bärgade resterna av det skrivit varsitt kapitel som deras upplevelser på Vitön. Själva ballongfärden, isvandringen och framkomsten till Vitön bygger på de anteckningar och dagböcker som hittades och som har sammanställts till en kronologisk berättelse, medan en del av böckerna redovisas i sin helhet i slutet av boken tillsammans med bilder och en redogörelse över den utrustning som hittades.

Det är några saker som slår mig medan jag läser Med Örnen mot polen. Det första är varför Andrée inte drog i nödbromsen när allt gick fel under starten från Danskön och hur de så kallt kunde räkna med att ballongen skulle flyga i över en månad, är den i verkligheten visade sig flyga i knappt tre dygn. Det andra är att expeditionens medlemmar beskriv på ett betydligt mer hjältemodigt sätt, både till karaktär och till gärning, än hur de beskrivs av Bea Uusma. I den här boken framstår de inte som de skrivbordsmänniskor som de egentligen var. I boken framläggs även en första förklaring till att deras orsakades av att de dukade under för kylan och helt enkelt frös ihjäl. Huvudargumentet för den teorin är att de som hittade dem ansåg att de inte hade lämpliga kläder för en polarvinter. Det är en teori som Uusma inte anser vara trolig som den primära dödsorsaken. Det var intressant att läsa en annan bok från en tid om samma expedition, även om det är samma händelser som behandlas så används olika perspektiv.