Åmselemorden

Igår recenserade jag Victoria Larssons debutroman Ett norrländskt trauma om den sextonåriga Veronica som förälskar sig i trippelmördaren Juha Vajlakkala. Det är en berättelse som ligger mig nära, då även jag fascinerades av morden den där sommaren 1988, en fascination som till viss del lever kvar än idag.

I början av juli 1988 var jag nio år gammal och var på semester med familjen på Öland, efter att ha bott på en camping tillsammans med en annan familj under en vecka så hyrde vi sedan en ensligt belägen stuga under två veckor. När vi var på semester så köpte mina föräldrar Expressen varje dag för att hänga med i nyheterna (som man ju gjorde innan Internet och smarta telefoner) och där läste jag vartenda ord om morden. Till min stora förtrytelse så slutade de att köpa Expressen när mamma insåg att jag läste allt som stod om detta brutala mord, då hon ansåg att det inte var en lämplig läsning för nioåringar.

När jag senare har läst om morden så har jag slagits av hur märklig rapporteringen kring morden och de misstänkta var. Det vanliga brukar ju vara att de som är misstänkta för mord kallas för 33-åring och den bild som publiceras brukar vara en pixlad porträttbild. Men i det här fallet så publicerades både namn och parets egna bilder, där de såg ut som rockstjärnor. Detta gjorde att media omedvetet skapade en kult kring framförallt Juha och som gjorde att han blev en typ av stjärna som unga flickor trånade efter. Det är helt sjukt att denna brutala trippelmördare blev intervjuad i flicktidningen Frida, bland många andra tidningar.

Är man intresserad av att veta vad det var som hände så kan jag rekommendera David Lagercrantz bok Änglarna i Åmsele från 1998 (kan dock vara lite svår att få tag på) eller att man lyssnar på P3 Dokumentär om Åmselemorden. Även Jan Troells film Il Capitano om morden är sevärd.

P3 Dokumentär

Under en ganska lång tid har jag lyssnat på P3s suveräna dokumentärer på jobbet. Under åren har jag lärt mig massor av saker från ett brett spektrum av ämnen. Nu har jag dock hunnit lyssna igenom allt som intresserat mig (plus en hel del annat) i deras arkiv. Så nu finns det inte så många dokumentärer kvar att lyssna på och mina arbetsdagar blir lite tråkigare.

När jag stoppar in hörlurarna i öronen och avskärmar mig från omgivningen så lever jag mig in i det jag lyssnar på, oavsett om det är en dokumentär eller en ljudbok. Ibland känns det lite pinsamt att sitta på jobbet med tårfylla ögon på grund av något som jag lyssnar på. En dokumentär som var den om Flodvågskatastrofen 2004. Det går inte vara oberörd när man lyssnar till Viktor som 12 år gammal åker till Thailand på semster med mamma, pappa, storebror och lillasyster och som återvänder helt ensam. En annan dag som jag minns är den dagen som jag jag hamnade i Östersjön två gånger, först med den nedskjutna DC3:an och lite senare med Estonia. Det kan verkligen kännas som att jag är där när det händer.

Läs mer och ladda ner dessa fantastiska och engagerande dokumentärer som MP3 här.