Att komma hem ska vara en schlager

Trots att jag irriterade mig en hel del på Per Hagmans nya bok Allas älskare, ingens älskling kunde jag inte låta bli att ladda hem den enda av Hagmans böcker som jag vet att jag inte läst, Att komma hem ska vara en schlager från 2004, som e-bok från biblioteket. De både böcker hänger ihop på så vis att de båda är självbiografiska romaner där Hagman själv är huvudperson. Att komma hem ska vara en schlager utspelar sig ungefär tio innan Att komma hem ska vara en schlager och det är mycket som är sig likt och det verkar inte som att hänt så mycket med Hagman under åren. Det är ungefär samma kringflackande liv och en författare som inte kan skriva som beskrivs, med den skillnaden att Hagman i den här boken hintar om alla tjejer (och en kille) som han har tillfälliga sexuella möten med (och att det namedroppas en hel del). Även om Hagman känns som en omogen, överårig tonåring redan i den här boken, så upplever jag ändå att det på något sätt känns mer ok när han är 33 år än när han är 48 år. Kommer jag att läsa Hagman även i framtiden? Ja, troligtvis, särskilt som att han inte är den mest produktiva författaren och jag har troligen glömt bort min irritation när det är dags för nästa bok.

Allas älskare, ingens älskling

Jag har läst Per Hagmans nya roman Allas älskare, ingens älskling och vet inte vad jag ska skriva om den. Det är en självbiografisk roman som beskrivs som en syskonroman till Att komma ska vara en schlager från 2004, vilket är en bok som jag inte tagit mig igenom trots flera försök. Annars har jag läst det mesta av Hagmans skönlitterära produktion sedan jag upptäckte honom genom När oskulder kysser i slutet av tonåren. Jag minns att jag tyckte mycket om Vänner för livet när den kom för sju år sedan. I övrigt kommer jag mest ihåg att jag (troligtvis, jag är inte helt säker) läst hans första romaner Cigarett, Pool och Volt, samt novellsamlingen Skugglegender, men jag kommer varken ihåg vad jag tyckte om dem eller vad de handlade om.

Allas älskare, ingens älskling påminner om dagboksanteckningar som beskriver Hagmans liv mellan 2011-2015 och hur han lever utan någon större plan för framtiden. Han har alltid ont om pengar, han lyckas inte skriva någon ny bok och när han inte jobbar i en bar på Marstrand under sommaren mest hänger på sunkiga barer i Nice, Palermo och Lampedusa eller hänger i familjens hus på Västgötaslätten. Det handlar även en hel del om hans dåliga privatekonomi, där en gammal skuld gör att hans försätts i personlig konkurs, och det som han anser vara en orättvis kamp mot diverse myndigheter. Även om jag bitvis irriterar mig på boken och Hagman (som i mitt tycke verkar vara ganska omogen), så blev det ändå så att jag sträckläste boken.