Jag ska egentligen inte prata om det här

Moas drömmar om att bli skådespelerska har kommit av sig och hennes försök att skriva filmmanus har inte heller gått så bra. Istället har Moa skrivit en bok som delvis bygger på hennes erfarenheter av att jobba på äldreboendet Liljebacken, där hon fortfarande är kvar efter flera år trots att det bara var ett tillfälligt jobb. Samtidigt som Moas bok ges ut diskuteras äldreomsorgen överallt och plötsligt vill alla ha Moas åsikt i ämnet och hon får uttala sig radio, tidningar, vara med i tv och åka på författarturné.

Jag ska egentligen inte prata om det här är uppföljaren till Sara Beischers debutroman Jag ska egentligen inte jobba här, som jag läste för ett par veckor sedan. Det är en intressant berättelse om hur Moa går från att vara ett vanligt vårdbiträde till att plötsligt kastas in i en helt ny värld där hon inte vet vilka reglerna är och där alla vill ha hennes åsikt om den svenska äldreomsorgen. Det är en stark uppföljare och det var roligt att få veta hur det gick för Moa.

Jag ska egentligen inte jobba här

Moa är nitton år och har precis flyttat till Stockholm för att bli skådespelerska, men för att försörja sig börjar hon jobba på ett äldreboende som timanställd. Arbetet blir en chock för Moa när hon ställs inför död, kroppsvätskor och stressiga arbetsvillkor. På sin fritid ägnar hon sig åt att försöka komma in i Stockholms teatervärld och söker till teaterhögskolan, men det är inte så lätt som hon trodde.

Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer är en fin och stark berättelse om att vara ung och försöka nå sina drömmar samtidigt som man måste ha ett jobb för att försörja sig. Det handlar också om hur livet tar andra vägar än de man trodde. Det är en mycket läsvärd berättelse och jag är väldigt sugen på att läsa uppföljaren Jag ska egentligen inte prata om det här.

Mamma är bara lite trött

Minna jobbar som lärare och känner att det är något som skaver och att hon har svårt att räcka till. Det är stressigt på jobbet, fritiden är fylld med aktiviteter för både henne och barnen och hon tycker det är svårt att leva upp till alla ideal som finns runt omkring, som vad man ska äta, hur man ska uppfostra barnen och att sexlivet ska vara på topp. En dag faller Minna ihop och efter att ha fått diagnosen utmattningssyndrom blir hon sjukskriven en längre tid. Som en del av rehabiliteringen börjar Minna arbetsträna på en handelsträdgård, där hon lär känna Iris, om är en långarbetstidslös livsnjutare som drömmer om att vara konstnär.

Mamma är bara lite trött är en bok som jag tyckte var jobbig att läsa eftersom led med Minna i hennes stress som hon inte klarar av att hantera i försöken att leva upp till alla förväntningar. Det verkar som att hon är duktig på att dölja stressen eftersom ingen märker något förrän hon kollapsar. Jag vill bitvis skaka om Minna och säga åt henne att sätta ner foten och börja säga nej till omgivningen. Det ska bli intressant att diskutera boken i Kulturkollos bokcirkel till veckan.