Till offer åt Molok

Det har gått 3,5 år sedan Åsa Larsson släppte sin förra bok, Till dess din vrede upphör, som jag tyckte var fantastisk när jag läste den och som jag burit med mig och tänkt på till och från sedan dess. Anledningen till att väntan på Till offer åt Molok varit så lång är att utgivningsdatumet skjutits fram flera gånger då Åsa Larsson stött på problem i skrivprocessen. Jag tycker att Åsa Larsson ska ha en stor eloge för att låta det ta tid istället för att stressa ut något som är sådär, något som fler svenska deckarförfattare borde ta efter. Man kan lugnt säga att mina förväntningar på boken hade hunnit bli tämligen höga. Till min stora glädje så infriades mina höga förväntningar av denna superba bok, som även om den klassas som deckare är så mycket mer. Det är en välskriven berättelse med en språklig nivå och med karaktärer som känns levande och för det mesta är sympatiska (med undantag för en Carl von Post som saknar allt vad sympatiska drag heter).

Till offer åt Molok är Åsa Larssons femte bok om kammaråklagaren Rebecka Martinsson och i vanlig ordning utspelar den sig i trakten runt Kiruna, vilket jag tycker är trevligt. Det hela börjar spännande med att en björn dödas och i magen hittas en tumme från en människa. När Sol-Britt Uusitalo hittas mördad så upptäcker man att det går ett strök av död genom hennes familj. Det finns även parallell historia om lärarinnan Elina Pettersson som 1914 anländer till Kiruna med en koffert full med böcker och inleder ett förhållande med disponent Hjalmar Lundbohm (som var med och byggde upp den nya staden Kiruna). Hela berättelsen håller ihop på ett bra sätt och är spännande utan att för den sakens skull frossa i spekulativt våld och rada upp lik efter lik. Åsa Larsson har än en gång visat att hon är den överlägset bästa svenska deckarförfattaren och hennes böcker kan med fördel läsas även av dem som inte är förtjusta i deckare.

Vi Läser

Det är alltid lika trevligt när jag kommer hem från jobbet och hittar ett nytt nummer av favorittidningen Vi Läser på hallgolvet och därmed får en ypperlig anledning att krypa upp i soffhörnet med en stor mugg te. Det är underbart att få läsa välskrivna, bokrelaterade texter som tillåts ta plats. Det nya numret avslutas dessutom med favoriten Peter Englund på divanen (i förra numret var det en annan favorit, David Lagercrantz). Jag längtar redan efter nästa nummer som bland annat ska handla om Åsa Larsson, som det snart går att läsa mer om här på bloggen.

P1s bokcirkel

Nästa måndag den 2 april så är det äntligen dags för en ny bokcirkel i P1:s Kulturradion och jag tänkte återigen försöka hänga med, även om det förra gången gick så där. Eftersom August Strindberg är i fokus i år så var det föga förvånande att det var en av hans romaner som stod på tur. Då jag läst Hemsöborna och Röda rummet så passade det bra att det är En dåres försvarstal som ska läsas.

Fler böcker

När jag idag var till kusinen för något försenat fira hans födelsedag, så passade jag på att titta in på Kupan när jag ändå var i närheten. Jag kunde inte motstå ett väldigt fräscht exemplar av favoritboken Inre säkerhet av Christa Bernuth (nackdelen med att låna mycket på biblioteket är att ibland läser jag böcker som jag vill äga) och Joyce Carol Oates Marya, som ska vara en av hennes riktigt bra böcker. Nu gäller det bara att krypa upp i soffan och läsa de senaste dagarnas bokinköp.

Bokinköp

Vanligtvis så är jag en storlånare på biblioteket, men emellanåt så dyker det upp böcker som jag inte kan motstå att köpa. När jag fick ett presentkort på Adlibris i födelsedagspresent så var det bara att slå till och igår anlände ett paket med tre böcker. Nu när första delen av Haruki Murakamis 1Q84 har kommit i pocket så väntar jag nog på att del två och tre ska komma ut i pocket innan jag läser dem.

Eftersom jag fick Ferdinand von Schirachs fantastiska Brott i goodiebagen på Bokresan så var jag bra tvungen att köpa den matchande Skuld. Jag har skrivit om Brott här och Skuld här.

Idag när jag tog en tur på stan efter jobbet idag så passade jag på att köpa Henrik Langes Den sämsta får du gratis till halva reapriset eftersom jag var lite för snål för att köpa den till ordinarie reapris (29,50 istället för 59).

Sputnikälskling

Det känns som att Haruki Murakami är en författare som varit en favorit under en lång tid, men så är inte fallet eftersom Sputnikälskling är den tredje av hans böcker som jag läst på blott ett år. Det är väldigt sällan som jag minns exakt omständigheterna när jag läst en ny författare, men just Murakami är ett undantag som bekräftar reglen. Murakami hörde till den kategorin författare som jag hörde talas om lite överallt men aldrig hade läst, men när Bokcirkeln i P1 skulle läsa Fågeln som vrider upp världen förra våren så bestämde jag mig för att hänga på. Det slumpade sig även så att samma helg som jag började läsa Fågeln som vrider upp världen, vilket även var den första japanska bok som jag läst, så drabbades Japan av den fruktansvärda tsunamin där tusentals människor omkom. Ett lite kusligt sammanträffande som i och för sig skulle kunna förekomma i en Murakami-bok. Det dröjde inte många sidor innan tycke uppstod mellan mig och Murakami och jag håller nu långsamt på att läsa mig igenom hans produktion. En sak som jag verkligen gillar i böckerna är att det alltid finns en dörr öppen till en annan surrealistisk drömvärld och att det händer märkliga saker utan att känns det märkligt. Det är få författare som lyckas få in makrillsregn och att torrlagda brunnar är portaler till andra dimensioner på ett helt naturligt sätt, men Murakami lyckas.

Sputnikälskling är ett triangeldrama som berättas av K som är lärare och som älskar sin bästa vän Sumire, som är en ung, begåvad och orolig kvinna som drömmer om en tillvaro som författare. Sumire älskar inte K, i alla fall inte på det viset, vid 22 års ålder blir hon oväntat förälskad i affärskvinnan Myū, som inte bara är kvinna utan även 17 år äldre och gift. Myū har varit med om något som gjort att hon förlorat förmågan att uppleva kärlek. En natt får K ett oväntat telefonsamtal från Myū som ber om hjälp eftersom Sumire har försvunnit spårlöst på den grekiska ön som de befinner sig på. Sumire har inte bara försvunnit, hon har gått upp i rök och inte lämnat några spår. Frågan är om hon är död eller helt enkelt försvunnit till en annan dimension. Det är en underbar bok som tar tag i en och som har ett underbart språk som fungerar väldigt bra i Vibeke Emonds översättning.

Only young twice - historien om Europe

Europe är ett band som jag har haft ett upp- och nerförhållande till i tjugo års tid, bitvis har jag lyssnat väldigt mycket på dem för att sedan inte röra skivorna på något år, men Only young twice är den första biografin som jag läser om gruppen som dominerade listorna under en period på 1980-talet. Med tanke på hur stora de varit och att de efter comebacken 2004 turnerar flitigt runt om i världen och är på gång att släppa sin fjärde skiva på åtta år så är det lite märkligt att det skrivits någon bok tidigare om dem. En anledning kan vara att de själva inte är intresserade, vilket indikeras av att Mattias Klings bok inte är en officiell biografi, vilket främst visar sig genom avsaknaden av förstahandsuppgifter från bandmedlemmarna. Även om Mattias Kling gjort ett gediget researcharbete så är det just avsaknaden av förstahandsuppgifter som jag tycker är bokens största problem, bland annat så refereras det ett tag så mycket till Anders Tengners bok Den stora rockdrömmen att jag undrar om det inte vore enklare att läsa den
istället. Det hade varit intressant att höra bandmedlemmarnas egna berättelser, utan att de för den sakens skull lämnar ut allt som Mötley Crüe gör i The Dirt. Det är framförallt i slutet av boken som jag hade velat ha mer förstahandsuppgifter. Till exempel så skulle jag vilja veta hur de själva upplevde det att efter att ha sålt 10 miljoner skivor och turnerat över hela världen landade brutalt i verkligheten med stora skatteskulder och fick ta de jobb de kunde för att ha råd med mat och blöjor till barnen. Där väcks många funderingar som inte får några svar.

Berättelsen om Europe är en historia som är värd att berätta, hur ett gäng unga killar i stockholmsförorten Upplands Väsby gick från att repa i källarlokaler till att bara några år senare toppa listorna i 25 länder med monsterhiten The Final Countdown. Här finns alla ingredienser för en riktigt smaskig historia med en plötslig och oväntad framgång som skickar ut ett gäng killar i tjugoårsåldern i en surrealistisk verklighet där fansen skriker så fort de visar sig, tjejer kastar sig över dem, de flyger i privatplan, lever upp till myten om sex, drugs and rock’n’roll och har en manager som blir både deras uppgång och fall. Fallet visar sig bli brutalt då det inte finns några pengar kvar, men skatteskulder i miljonklassen och när grungen satte spiken i kistan för den melodiösa hårdrock som Europe spelade så lades bandet ner 1992. Via en spektakulär tillfällig återförening vid millennieskiftet så återförenades bandet 2004 med ett tyngre sound än tidigare och med den ursprunglige gitarristen John Norum (som hoppade av 1986) tillbaka i bandet.

Trots att alla förutsättningar finns för en riktigt bra bok så fungerar det inte. Vad är det så som gör att det inte fungerar? Som jag tidigare nämnt så saknas förstahandsuppgifterna från bandmedlemmarna, istället blir det väldigt mycket hänvisande till andra källor vilket tar bort flytet i texten. Det känns även som att texten hade mått bra av lite mer bearbetning och en korrekturläsning till. Jag tycker att det är ganska tråkig och intetsägande bok och hoppas att det någon gång i framtiden kommer en bok skriven av bandmedlemmarna själva. Om man vill läsa en bra svensk rockbiografi så rekommenderar jag istället Kee Marcellos Rockstjärnan Gud glömde som kom i höstas och som jag skrivit om här. Kee Marcello var för övrigt gitarristen som ersatte John Norum i Europe, och dessutom så citeras den boken i alla fall i Only young twice.

Nalle Brunos vår

Eftersom jag har en systerdotter på 2,5 som älskar att höra och hemma hos mig finns det bara bilderböcker utgivna typ 1981 så har jag funderat på att köpa något nyare att läsa när jag får besök. Det finns dessutom en gräns för hur många gånger man kan läsa Totte är liten, Lilla spöket Laban får en lillasyster och klassikern Nalle utan att bli less. När jag på bokrean insåg att jag stod och valde mellan Barna Hedenhös och Paddington (inte de nyaste böckerna) så gav jag upp för tillfället. När jag var på biblioteket i fredags så passade jag på att besöka barnavdelningen på jakt efter någon lämplig bok och hittade den nyligen utgivna Nalle Brunos vår av Gunilla Ingves. Boken handlar om Nalle Bruno och hunden Majsan som upptäcker våren, solen värmer nosen, det rullas runt i fjolårsgräs, det sätts upp en ny fågelholk så att fåglarna har någonstans att bygga bo, det vårstädas och det hälsas på hos djuren som vaknat. Nalle Brunos vår är en charmig bok med underbara bilder och som lär barn om vad som händer i naturen. Jag gillar även att när de fikar på sin utflykt så börjar de med bullarna istället för ostmackorna. Att boken i det här fallet tilltalade moster mer är barnet beror på att hon än är lite för liten för att minnas att vi hälsade på hos myrorna förra våren (plus att hon är ett stadsbarn). I början och slutet av boken finns Nalle Brunos anteckningar om bland annat hur man sår frön, vilket man kan vilja försöka dölja när barnet helst vill att ALLA ord i på varje sida i hela boken ska läsas, inklusive uppgifter om översättare och bokförlag på försättssidorna.

Hej igen läslusten!

Det verkar som att läslusten börjat hitta tillbaka igen och jag har låtit datorn vila en hel del i helgen till förmån för läsning. Det verkar som att lite lättare böcker varit den förlösande faktorn. Det har blivit den andra halvan av en bra roman, en halvdan biografi och en bilderbok lånad åt systerdottern, men som verkade tilltala mig mer än henne. Jag återkommer med omdömen under veckan.

Hallå läslusten!!

Vart har du tagit vägen min kära vän?
Det känns lite tråkigt när det ligger en massa intressanta böcker ligger och väntar på att bli lästa, men inget känns särskilt lockande. Jag vet att läslusten kommer att komma tillbaka, men jag vill ha den tillbaka nu.
Så länge får jag trösta mig med att Babel är tillbaka i rutan och att Jessika Gedin verkar vara den perfekta ersättaren för Daniel Sjölin.