2012 - en lite nördigare sammanställning

Ett av nöjena med nyår för mig är att jag får tillfälle att nörda loss lite när jag sammanställer årets läsning i en massa underkategorier. Håll till godo;

Antal lästa böcker: 65

Antal pappersböcker: 52 (80%)
Antal ljudböcker: 14 (20%)
Antal böcker lästa på originalspråk: 35 (54%)
Antal böcker utgivna 2012: 31 (48%)
Antal deckare: 17 (26%)
Antal klassiker: 11 (17%)
Antal faktaböcker: 5 (8%)
Antal serier: 4 (6%)
Antal böcker skrivna av män: 31 (48%)
Antal böcker skrivna av kvinnor: 23 (35%)
Antal böcker skrivna av män och kvinnor: 11 (17%)
Antal lästa böcker som lånats på biblioteket: 43 (66%)

Årets röstförälskelse: Gerhard Hoberstorfer (som bör läsa in många fler ljudböcker)

Årets resmål: Syninge kursgård för Bokresan, inklusive Uppsala Domkyrka (jag har viss förkärlek för gotiska katedraler)

Göteborg-Skagen-Harplinge (en trevlig kombination av kultur och släkt)
Sankt Petersburg (kultur, historia och lite läsning)
Stugan (ett av de bästa ställena för läsning)

2012 en liten sammanfattning

Ännu ett år är till ända och det har blivit dags för mig att summera 2012. Överlag så har det varit ett ganska vanligt år utan några större förändringar, möjligtvis med undantag för att jag börjat träna regelbundet (det tog bara 33,5 år att komma dit). När jag bläddrar i anteckningsboken där jag skriver upp de böcker som jag läser så känns det som att temat för 2012 var ett år då jag mest läste böcker som var ok. Det är inte så många titlar som sticker ut för att de var mästerverk. Jag har i alla fall plockat ut de tio bästa böckerna från året som gått, här presenterade i den ordning som de blev lästa.

Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates

Niceville av Kathryn Stokett

Till offer åt Molok av Åsa Larsson

I det förflutna av Kate Morton

Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken av Jonas Gardell

Sörja för de sina av Kristina Sandberg

När gud var en kanin av Sarah Winman

Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg

”Det står ett rum här och väntar på dig…” av Ingrid Carlberg

Det står ett rum här och väntar på dig...

Historien om Raoul Wallenberg är historien om en av de mest oväntade hjältarna i den svenska historien. När Ingrid Carlberg beskriver Raouls liv och gärning i den augustprisvinnande ”Det står ett rum här och väntar på dig…” så har hon delat upp boken i tre delar, där den första handlar om tiden fram till Budapest, den andra om tiden i Budapest och den tredje handlar det som hände efter att ryssarna grep Raoul i Budapest 17 januari 1945.

 

När Raoul föddes i augusti 1912 hade hans pappa någon månad innan avlidit i cancer och tillhörde en del av familjen Wallenberg som inte hade så mycket med banken att göra (vilket till stor del berodde på att farfar Gustaf blev osams med bröderna Marcus och Knut som ledde familjebanken). Raoul utbildade sig till arkitekt i amerikanska Ann Arbor, vilket följdes av praktik i Kapstaden och sedan på en bank i Haifa. När andra världskriget bröt ut så var Raoul aktiv med att utbilda hemvärnssoldater och handlade med livsmedel tillsammans den ungerske kollegan Kálmán Lauer i Mellaneuropeiska Handelsbolaget. Mot slutet av andra världskriget när det började gå upp för omvärlden hur omfattande den tyska förintelsen av judarna var så väcktes ett intresse för att hjälpa de judar som fortfarande fanns i Europa. Främst då i Ungern där den judiska befolkningen varit mer integrerad än i många andra länder och där den ungerska ledningen inte gjort de utrensningar som nazityskland ville.

 

Att den insats som planerades för att rädda den judiska befolkningen i Budapest 1944 av War Refugee Board i Washington, USA utgick från Stockholm är inte konstigt eftersom Sverige stod utanför kriget så var Stockholm en plats där alla större nationer fanns representerade. Att man valde att en okänd 31-årig arkitekt som handlade med livsmedel som den som skulle leda insatsen är mer förvånande. Dock visar det sig Raoul var ett utmärkt val då han uppvisade en organisationsförmåga som nästan var omänsklig. När det ursprungliga målet att få så många judar som möjligt att lämna Ungern visade sig vara omöjligt så inriktade sig Raoul på att skydda så många som möjligt på plats genom svenska skyddspass och svenska hus. När de som stod under svenskt beskydd ändå greps av nazisterna för att deporteras eller för tvångsarbete så hände det ofta att Raoul själv ryckte ut för att ta tillbaka så många som möjligt, utan att ta någon större hänsyn till om de hade skyddspass eller inte.

 

När den sovjetiska armén intog Budapest i januari 1945 så sökte Raoul upp dem, men istället för det samtal som han hade tänkt sig så greps han tillsammans med sin chaufför och fördes till Lubjankafängelset i Moskva. Den sista delen av boken är nästan den mest intressanta och känsloladdade. Det är här jag blir upprörd över hur den svenska regeringen är rädd för att reta upp den mäktiga grannen i öst och att den svenske ambassadören i Moskva kan säga att han tror att Raoul är död, men det vore bra om ryssarna kan bekräfta det. Det är också här som vi får följa Raoul mamma och styvpappa, Maj och Fredrik von Dardels, kamp för att få hem sonen och hur de aldrig accepterade att han var död, och hur halvsyskonen sedan fortsatt deras kamp.

 

”Det står ett rum här och väntar på dig…” är en väldigt bra bok och känns som en uttömmande biografi över Raoul Wallenbergs korta men intressanta liv och det efterspel som sedan följde. Ingrid Carlberg har gjort ett enormt arbete med boken, det känns som att hon har vänt på varenda sten hon hittat i sitt researcharbete. Hon har verkligen försökt ta reda på vad som hände genom att göra en djupdykning i de ryska arkiven, genom att prata med dem som ännu minns och genom att gå igenom mängder av efterlämnat material. Trots att det kan kännas avskräckande med en biografi på 800 sidor med 1705 fotnoter så är den lättläst med ett språk som är inbjudande. Även om jag visste en del om Raoul Wallenberg sedan tidigare så visade det sig att det var väldigt mycket som jag inte visste. Sedan så tror jag tyvärr att en del av det som gör myten kring Raoul så intressant än idag är att vi inte vet vad som hände med honom.

Gång på gång är skogarna rosa

Jag har nu läst dikterna i årets julklappsbok Gång på gång är skogarna rosa av Emily Dickinson, i översättning av Ann Jäderlund, och jag vet inte vad ska skriva om boken. Dikterna är bra, de flesta är ganska korta men med mycket innehåll. Ann Jäderlund verkar ha gjort ett gediget översättningsarbete. Att översätta poesi verkar vara bland det svåraste som finns att översätta, det är så mycket som ska stämma för att en dikt ska bli bra på ett nytt språk. Samtidigt så skulle jag inte klara av att läsa och ta till mig Emily Dickinson på originalspråk, även om jag är duktig på engelska så skiljer sig nog min engelska en del från hennes poetiska 1800-talsengelska. I vilket fall som helst så är det en bra diktsamling, som rekommenderas varmt.

Artighetsreglerna

Artighetsreglerna är en bok som har stått oläst i min bokhylla sedan jag vann den tillsammans med en annan pocketbok för ungefär ett halvår sedan. Det är också en bok som jag troligtvis inte hade köpt själv då den inte känts så lockande där den stått på hyllan med andra olästa böcker, där det funnits en risk för att den skulle bli stående där länge. Men igår när jag kände mig återhämtad från de senaste dagarnas krasslighet och piggare än på länge och skulle bestämma mig för vilken bok jag skulle läsa så hamnade Artighetsreglerna i urvalshögen och när jag läst första sidan så var jag fast och kunde inte lägga ifrån mig boken. Eftersom det dessutom gått trögt med läsningen den senaste tiden så kändes det extra skönt att bara försvinna in i en bok.

 

Året är 1938 och i New York så närmar sig depressionen sitt slut samtidigt som andra världskriget inte hunnit kasta sin skugga över staden. Under ett år får vi följa Katey som när hon tillsammans med bästa väninnan Eve träffar den världsvane, stilige och rike Tinker Grey får tillträde till New Yorks dekadenta liv. Till en början så blir de tre oskiljaktiga vänner som njuter av allt som Manhattan har att erbjuda. En bilolycka gör dock att relationerna rubbas i det triangeldrama som uppstått mellan vännerna. Det är även en berättelse om den amerikanska drömmens baksida.

 

Artighetsreglerna är en verklig pärla som har gömt sig här hemma och jag är verkligen glad för att jag till slut läste den, Det känns som att det är den bästa boken jag läst på länge (vilket är en sanning med modifikation eftersom när tittade efter så visade det sig att läste några riktigt bra böcker i november) och det var underbart att bara försvinna in i en bok igen. Jag har inget att kritisera med boken, språket är levande, översättningen är bra och karaktärerna känns trovärdiga. Att Artighetsreglerna dessutom är författaren Amor Towles debutbok gör det hela ännu bättre, även om det betyder att jag får vänta på att läsa fler böcker av honom.

Mörka platser

När Libby Day var sju år gammal så överlevde hon när hennes mamma och två systrar mördades en natt på deras ensliga bondgård genom att gömma sig ute i vinterkylan. I sitt vittnesmål så pekar Libby ut sin femtonårige bror Ben som den som är skyldig till morden. Tjugofem år senare kontaktas Libby av en grupp privatspanare som anser att Ben är oskyldigt dömd för morden och som vill att Libby ska hitta bevis för att kunna rentvå Ben. Eftersom Libby lever på de sista smulorna av en fond som en gång sattes upp av välgörare, så ser hon en möjlighet till att tjäna lite pengar då hon mot lite pengar börjar söka upp personer från sitt förflutna som var med då det hände. Det visar sig snart att Libbys vittnesmål inte var så vattentätt som hon trott och att det finns omständigheter som inte utreddes av polisen.

 

Gillian Flynns Mörka platser känns inte som en vanlig deckare då den är betydligt mer välskriven än de flesta deckare som släpps, dessutom så känns översättningen välgjord. Boken avsaknad av klichéartade poliser känns som en trevlig omväxling (det har blivit en del deckare den senaste tiden). Berättelsen är skickligt uppbyggd då den växlar mellan dåtid och nutid, och den håller nästan hela vägen. Tyvärr så tycker jag att slutet blir lite för osannolikt då det hela drar iväg lite för mycket (vilket tyvärr är alltför vanligt inom deckargenren). Jag ser i alla fall fram emot att läsa mer av Gillian Flynn i framtiden.

Brandbilen som försvann

De enda böcker som jag tagit mig igenom den sista tiden har varit böckerna om Martin Beck av Maj Sjöwall och Per Wahlöö som ljudböcker medan jag jobbar. Jag har nu på en ganska kort tid lyssnat på fem av de tio deckarna, och det blir bra med ett uppehåll över julledigheten eftersom jag börjar få lite problem med att hålla koll på vad som händer i vilken bok.

 

Den femte boken i serien, Brandbilen som försvann, börjar med att Gunvald Larsson blir hjälte på ett sådant sätt att det hade passat in i en actionfilm från Hollywood. När Gunvald bevakar ett hus där en misstänkt person bor så exploderar den misstänkte mannens lägenhet och hela huset börjar brinna. Det är här som Gunvald kliver in i rollen som actionhjälte när han räddar ett flertal människor från det brinnande huset genom att ta emot dem när de hoppar och ett äldre par genom att ta sig in i deras rökfyllda lägenhet och bära ut dem, trots att han fått en hjärnskakning. När Gunvald sedan ligger på sjukhuset så beställer han dit sin sidenpyjamas, som den snobb han är, vilket är en detalj som jag minns sedan förra gången jag läste böckerna i tidiga tonåren. Det är också i den här boken som den ambitiöse Benny Skacke gör entré som ersättare för Åke Stenström, som mördades i den förra boken Den skrattande polisen. Eftersom jag sitter här och försöker komma ihåg själva mordgåtan utan att riktigt lyckas så kan inte ha varit så spännande. Det var i alla fall personer som var svåra att hitta, stulna bilar och vaga ledtrådar som inte riktigt leder någonstans.

 

Alla röker fortfarande för mycket, Martin Beck är förkyld och undviker sin fru, Gunvald Larsson är burdus och Per Månsson från Malmö tuggar på tandpetare och hittar försvunna saker. Med andra ord så är mycket sig likt, en del saker märks mer när böckerna läses nära varandra. En sak som jag börjat reagera på är att det används en del nedsättande omdömen om kvinnor och det känns som att när kvinnor så beskrivs utseendemässigt så ingår alltid en beskrivning av deras bröst, inklusive bröstvårtor och vårtgårdar. Dessutom så börjar den vänsterpolitiska agendan komma fram allt mer, bland annat genom att Gunvald skäller ut ett vittne som varit på semester i Grekland, som vid den här tiden styrdes av militärjuntan (hur känns det att sola i ett land där människor torteras till döds varje dag).

Den skrattande polisen

I min ambition att lyssna på alla tio deckarna om Martin Beck av Maj Sjöwall och Per Wahlöö så har jag nu kommit fram till den fjärde boken, Den skrattande polisen. Efter att de tre tidigare böckerna utspelat sig på sommaren, så utspelar sig den här i ett (i alla fall delvis) regnigt november. Martin Beck är fortfarande förkyld, röker för mycket och är olycklig i sitt äktenskap. Äktenskapsproblemet har han delvis löst genom att sova på en bäddsoffa i vardagsrummet, med fördelen att nu kunna röka i sängen.

 

En regnig novemberkväll hittas en tvåvåningsbuss där alla passagerarna blivit skjutna och en av de döda är Martin Becks kollega Åke Stenström. Det finns inte många ledtrådar för polisen att gå efter i jakten på massmördaren. Lösningen till gåtan verkar vara att ta reda på vad Åke Stenström gjorde på bussen och det verkar finnas kopplingar till ett olöst 16 år gammalt mord. I Den skrattande polisen så börjar Gunvald Larsson ta lite mer plats och håller en helt underbar presskonferens.

 

Jag tycker inte att Den skrattande polisen är fullt lika bra som de tidigare böckerna, mordgåtan håller inte riktigt hela vägen den här gången. Jag tycker mig även skönja en viss nedlåtande ton mot invandrare, en gnutta antifeminism och ett omotiverat brandtal mot den hemska julstressen och kommersialismen, som driver människor till hjärtinfarkter.

Dracula

Det händer ibland att jag blir lite förälskad i en röst, vilket har en tendens att leda till att jag lyssnar på saker som jag inte skulle ha lyssnat på annars. Min stora röstförälskelse genom åren har varit Anders Ekborgs sångröst, och det är en förälskelse som pågått sedan tonåren. Min nya röstförälskelse är skådespelaren Gerhard Hoberstorfer, vars röst jag upptäckte när jag lyssnade på Franz Kafkas Processen för att vara med i P1s bokcirkel. Som skådespelare har jag gillat Gerhard sedan jag såg honom i tv-serien Fasadklättraren i början av 1990-talet. det var en sådan njutning att lyssna på Gerhards inläsning av Processen att jag genast gick till biblioteket och lånade hem den andra boken som han har läst in, Bram Stokers Dracula (som jag aldrig skulle ha läst annars). Det som gör att jag gillar att lyssna på Gerhards inläsningar är att han verkligen ger liv åt texten genom att ge karaktärerna egna tonfall och genom att låta deras känslor komma fram. Det hade kunnat bli för mycket, men Gerhard håller sig på rätt sida av gränsen. Dessvärre så verkar det som att det bara går att få tag på två ljudböcker som Gerhard läst in, men jag hoppas på att det kommer fler. Jag ser redan fram emot att lyssna på ljudboken som kommer i början av året, visserligen med lite blandade känslor eftersom den verkar handla om förintelsen. Det vore underbart om Gerhard kan läsa in Dostojevskijs Brott och straff, som jag gav upp på i somras men gärna vill läsa någongång.

 

En sak är säker, Dracula är en bok som jag inte tänkt läsa och om det varit någon annan än Gerhard Hoberstorfer som läst in den så hade jag inte ägnat drygt 16 timmar åt att lyssna på en bok som jag tycker är ganska tråkig. Det händer inte särskilt mycket i boken och det är inte speciellt skrämmande, vilket kan bero på att jag är lite mer blasé angående vampyrer än de som läste boken i slutet av 1800-talet. I korthet så handlar boken om Jonathan Harker som åker på en affärsresa till Transsylvanien där han träffar greve Dracula. Sedan kommer Dracula till London och ställer till med oreda och jagas av Harker, doktor Abraham van Helsing och några som jag glömt namnen på. En sak slår mig dock, det är att kvinnosynen är väldigt förlegad och känns unken med mina lite modernare referensramar.

Mannen på balkongen

Eftersom Maj Sjöwalls och Per Wahlöös klassiska deckare om Martin Beck är aktuella igenom genom nyutgåvorna så har jag tagit tag i en gammal tanke om att läsa om hela serien. Eftersom tiden inte riktigt räcker till för att läsa dem i pappersformat så lyssnar jag på dem som ljudböcker. Jag har nu kommit fram till den tredje boken i serien, Mannen på balkongen, och i början av boken så var jag nära att ge upp på grund av att någon kommit på den mindre brillianta idén att lägga på ljudeffekter. Jag har ingenting alls emot att uppläsaren illustrerar med rösten att någon pratar med tuggummi i munnen eller med en pipa i mungipan (vilket en av poliser i böcker har tämligen ofta). I början av den här boken så har man dock lagt in ljudeffekter som kaffedrickande (sked slamrar i kopp), kontorsmiljö (telefoner som ringer och skrivmaskinsknatter), promenad i park (fågelkvitter) med mera. Dessutom så har man valt låta andra skådespelare dramatisera inspelade förhör som de lyssnar på, vilket är extremt irriterande. Som tur var så slutade olaterna efter ett tag så att jag kunde lyssna vidare utan störa mig.

 

Det är sommar i Stockholm (igen, för tredje boken i rad) och i staden härjar en rånare som brutalt slår ner sina offer innan han rånar dem. När en liten flicka hittas mördad i samma park samma kväll som rånaren slår till så gäller det för polisen att snabbt hitta honom. När ytterligare en liten flicka hittas mördad så för polisen en kamp mot klockan för att hitta mördaren trots att de har väldigt få ledtrådar att gå efter. Det enda tipset som finns är en uppgift om en man på en balkong.

 

Det finns inte så mycket att säga om Mannen på balkongen, den är likhet med de två tidigare jag lyssnat på bra skriven och håller en kvalitet som många nya deckare bara kan drömma om. Eftersom jag har saknat Gunvald Larsson lite i både Roseanna och Mannen som gick upp i rök, så är det trevligt att han äntligen gjort entré.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

När jag i måndags skrev ett inlägg om vilka som tilldelats årets Augustpris, så skrev jag att Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz är en bok som jag vill läsa någon gång i framtiden. Ibland kommer framtiden snabbare än beräknat och när en kollega skickade mig en gratis ljudbok på nättjänsten Storytel så föll mitt val på Göran Rosenbergs inläsning av sin bok.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz handlar om Göran Rosenbergs pappa David och är skriven till honom. Det är också sonens berättelse om hur han många år senare följer faderns väg på hans väg från Auschwitz till Södertälje södra, där han det korta uppehållet blir längre än han tänkt sig. David Rosenbergs resa börjar i gettot i polska Łódź innan han blir utlevererad till Auschwitz, ett ställe där de flesta slutade sin resa. Men på grund av slumpen så fortsätter Davids resa på osannolika vägar vidare via slavarbete i en lastbilsfabrik, koncentrationslägret Rawensbrück och Alingsås till Södertälje. Det är inte bara David Rosenberg som överlever denna resa, utan även hans ungdomskärlek Hala, som blir hans hustru och mor till hans barn. Efter att ha skilts åt på selektionsrampen i Auschwitz så återförenas de i Sverige efter krigsslutet. När de genom barnet försöker göra det nya landet till sitt så ger de barnet det nya landets just då vanligaste pojknamn, Göran, och vill att han ska ha det nya språket istället för polskan och jiddisch, för att inte sticka ut.

Det här är även berättelsen om ett Sverige som inte är helt positivt inställt till judar och ett Sverige där det inte är självklart att de polska judiska flyktingarna, som inte har något att återvända till, ska få stanna trots att landet skriker efter arbetskraft. Det är en berättelse om att överleva helvetet och hur svårt det kan vara att frigöra sig från det förflutnas skuggor när man inte kan prata om det man varit med om.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz är en av de bästa böcker som jag läst i år och det är en bok som är viktig och borde läsa av så många människor som möjligt. Språket är bra och Göran Rosenbergs inläsning är helt underbar. När jag lyssnade på boken så var jag så inne i boken att det var lite jobbigt att koppla om till den riktiga världen.

Om man vill veta mer om hur jävligt livet i gettot Łódź var så rekommenderar jag Steve Sem-Sandbergs bok De fattiga i Łódź, som fick Augustpriset 2009.

Processen

Josef K vaknar en morgon (hans 30-årsdag dessutom) och upptäcker att han är arresterad, utan förklaring till vilket brott han är anklagad för. När Josef K försöker ta reda på vad det är som han är anklagad för så leder det till en vindlande färd genom rättsväsendets korridorer. Att det inte är en vanlig domstol där Josef K står inför rätta visar sig när kan kallas till den första rannsakningen, som visar sig hållas i ganska nergånget hyreshus. Trots att Josef K tar hjälp av bland annat en advokat så ökas hans desperation allt mer över den obegripliga process som han är indragen i och som gör hans tillvaro väldigt surrealistisk.

 

Jag har alltid trott att Franz Kafkas Processen är en tung bok att läsa (vill minnas att jag gav upp en gång på gymnasiet), men nu när jag tagit mig igenom den så visade det sig att den var bättre än jag trodde att den skulle vara. Jag drogs verkligen in i Josef K:s surrealistiska värld och kände hans desperation över att inte kunna påverka den process som han är indragen i. En stor bidragande orsak till att jag uppskattade Processen så mycket heter i och för sig Gerhard Hoberstorfer. Trots att jag gjort ett spontaninköp av boken i pocket (ett inte helt normalt handlande om man får tro omgivningens reaktioner) så lånade jag även ljudboken på biblioteket, vilket visade sig vara en vinstlott. Den som har läst in boken är skådespelaren Gerhard Hoberstorfer (som bland annat synts i Fasadklättraren, Rederiet och Torka aldrig tårar utan handskar) som visade sig vara en av de bästa ljudbokinläsare som jag lyssnat på. Han gav verkligen texten liv och jag kunde inte sluta lyssna. Dessvärre så verkar det inte som Gerhard inte läst in så många böcker, så nu får jag skynda mig till biblioteket för att låna Bram Stokers Dracula, som verkar vara den enda titeln som han läst in utöver Processen.

 

Tanken var för övrigt att jag skulle läsa Processen med P1sbokcirkel, men klarade i vanlig ordning inte av att dela upp läsningen. Det roliga med att hänga på bokcirkeln är att det så blir av att jag läser klassiker som jag annars inte skulle ha kommit på att läsa. Bara i höst har det blivit både Processen och Den store Gatsby.

Mannen som gick upp i rök

Det är sommar i Stockholm och Martin Beck ser fram emot att semestern ska börja så att han kan åka ut till familjen som är på sommarnöje i skärgården. Lyckan blir dock kortvarig, 24 timmar närmare bestämt. Den svenske journalisten Alf Mattsson har försvunnit spårlöst i Budapest och Martin Beck får avbryta sin semester för att åka dit och leta efter honom. Till sin hjälp har han sin kollega Lennart Kollberg och den ungerska poliskommissarien Szluke. När Beck kommer till Budapest så upptäcker han snart att han är skuggad, samtidigt som det inte finns några spår av vart Alf Mattsson tagit vägen.

 

Mannen som gick upp i rök är Maj Sjöwalls och Per Wahlöös bok om Martin Beck. Precis som i Roseanna som jag lyssnade på för några veckor sedan så är Mannen som gick upp i rök en riktigt bra deckare med en historia som håller hela vägen (till skillnad från t ex Sandmannen). Eftersom Gunvald Larsson ännu inte har visat sig i böckerna, så hoppas jag att han dyker upp i nästa bok, Mannen på balkongen.

Sandmannen

En ung man hittas gående på en järnvägsbro, han är medtagen, nerkyld och har legionärssjukan. Det visar sig snart att han varit försvunnen i 13 år och dödförklarad 1 7 år. Den unge mannen är seriemördaren Jurek Walters sista offer. Jurek Walter greps för 13 år sedan av polisen Joona Linna och har sedan dess suttit isolerad på en rättspsykiatrisk anstalt. Ett oväntat vittnesmål från mannen gör att det är det är bråttom att hitta vart han hållits fången under alla år. Det innebär även att man måste få in någon på anstalten som kan etablera en kontakt med Jurek Walter.

 

Sandmannen är den fjärde boken som författarparet Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril ger ut under pseudonymen Lars Kepler. I den här boken rätas en del av de frågetecken som funnits i de tidigare böckerna runt huvudkaraktären Joona Linna, vilket hör ihop med Jurek Walter. I vanlig ordning när det gäller Lars Kepler så är språket bra och har ett driv, vilket tillsammans med spänningen gör det svårt att lägga ifrån sig boken. När jag väl hade börjat läsa så kunde jag inte sluta förrän alla 518 sidorna var lästa (vilket straffade sig med drömmar med ett visst seriemördartema och trötthet på jobbet idag). Historien fungerar bra under de första 400 sidorna, men under de sista 100 sidorna så tycker jag tyvärr att berättelsen spårar ur ganska ordentligt, vilket är synd.

Jag ringer mina bröder

En bil har exploderat i centrala Stockholm och vi får under 24 timmar följa Amor som paranoid irrar omkring i staden för att byta ett borrhuvud. Han känner sig uttittad på grund av sitt utseende och tror att omgivningen ser honom som en misstänkt. Vi får följa Amors tankar och de telefonsamtal han har med sina bröder, vilka han än uppmanar göra sig så anonyma som möjligt och sedan till att gå ut på gatorna.

 

Jag ringer mina bröder är den första bok som jag läser av Jonas Hassen Khemiri (jag tillhör den lilla skaran som inte läst hans debutroman Ett öga rött) och jag är väldigt imponerad det gedigna hantverket. Boken tog tag i mig och från första sidan och jag läste nästan hela i ett svep. Texten är verkligen väl genomarbetad och innehåller inget onödigt. Den tar även upp ett viktigt ämne i vårt samhälle.

Hundar, hus och hjärtats längtan

Sedan Juliets älskade man Ben dog oväntat så har hon isolerat sig i huset där hon sitter framför tvn hela dagarna och försöker följa råden i självhjälpsböcker för att komma över den värsta sorgen. När Juliets mamma Diane lyckas locka med henne ut på hundpromenader så händer det något och det dröjer inte länge förrän hon har ansvar för en hel rad hundar, katter och krukväxter i området. Juliet börjar även långsamt renovera huset tillsammans med hjälp av grannen Lorcan som bor tillsammans med den högljudda rockfamiljen Kelly. Juliets syster Louise däremot lever ett på ytan helt perfekt liv med man och barn, men det saknas värme och gemenskap i äktenskapet.

 

Ibland känns det bra att läsa böcker som är lite förutsägbara och där man vet att allt kommer att sluta lyckligt. Lucy Dillons andra bok på svenska, Hundar, hus och hjärtats längtan, är en sådan bok, precis som hennes förra bok Ensamma hjärtan och hemlösa hundar var. Berättelsen innehåller inga egentliga överraskningar, men den har en mysig känsla och är en av de bättre chick-lit böckerna som jag läst på länge.

Bokbloggsjerka 9-12 november

Det är äntligen fredag och det har blivit synonymt med Bokbloggsjerka för mig. Veckans fråga är lite klurig;

Har du en ”guilty pleasure” eller en favorit som eventuellt kan förvåna oss jerkare?

Jag har inte några särskilda "guilty pleasures", i alla fall inga som jag skäms över

Roten till det onda

När jag nyligen läste Peter Robinsons nya deckare med DCI Banks, Watching the dark, så försökte jag reda ut vilka böcker om Banks som jag läst och inte, vilket inte direkt underlättas av att jag läst några i svensk översättning och några på engelska. Det visade sig att jag inte hade läst Roten till det onda som kom på svenska 2011, som kom på engelska redan 1997 med titeln Dead right. Tanken på att det stod en oläst bok om min favoritpolis Alan Banks i hyllan på biblioteket kändes märklig, så jag skyndade mig dit för att låna den.

 

En regnig lördagskväll hittas en död ung man i Eastvale och det polis till en början tror är ett fylleslagsmål som gått snett visar sig snart ha betydligt mer komplicerade bakomliggande orsaker med kopplingar till en ljusskygg rasistisk organisation. Eftersom Roten till det onda utspelar sig innan En ovanligt torr sommar, som var den första boken i serien som översattes till svenska, så är det som att ta ett kliv bakåt i tiden. Här är Banks fortfarande gift med Sandra, Annie Cabbot har inte kommit till Eastvale än och det finns ett par referenser till psykologen Jenny Fuller, som Banks hade ett inte okomplicerat förhållande till i början av serien.

 

Efter att ha läst en bok på engelska och en bok i svensk översättning av samma författare efter varandra med väldigt kort tid emellan så tycker jag att det finns en skillnad i flytet i språket mellan böckerna. Det känns som att en del av flytet som gör Robinson så trevlig att läsa på engelska har försvunnit i alla fall den här svenska översättningen och språket känns platt och lite tråkigt. Sedan så kändes det lite märkligt att backa 15 år tillbaka i Banks liv till tiden innan hans fru lämnade honom. Banks smak vad det gäller musik och alkohol har inte ändrats särskilt mycket under åren, men han har i alla fall slutat röka. Vad gäller historien så hör den inte till de bättre och är så pass komplicerad att jag inte kände mig särskilt mycket klokare när jag läst den sista sidan.

Watching the dark

Det känns som att det är länge sedan jag läste en bok om DCI Alan Banks, som är en av mina absoluta favoritpoliser i kriminallitteraturen (vad jag tycker om filmatiseringarna kan man läsa här). Watching the dark är den fjortonde boken (av tjugo) om DCI Banks som jag läst (plus att jag läst ytterligare några böcker av Peter Robinson) och det här är en mellanbok, varken den bästa eller den sämsta jag läst av Robinson.

 

Poliskommissarien Bill Quinn hittas mördad med en pil från ett armborst i bröstet på den fridfulla omgivningen till polisen rekreationscenter St Peter’s. Eftersom det cirkulerar rykten om att Quinn inte varit en helt hederlig så Banks utredning övervakas, till hans irritation, av Joanna Passero från polisen internutredning. I fallet finns det även kopplingar till en ung engelsk kvinna som försvann spårlöst i Tallin för sex år sedan. Banks kollega Annie Cabbot har återhämtat sig från skadorna som hon fick i förra boken, Bad Boy, och är tillbaka i tjänst.

 

Även om Watching the dark inte är den bästa deckaren som Peter Robinson har skrivit, så är den bättre än den genomsnittliga deckaren. Det finns dock en sak som stör mig med boken och det är att Banks återigen har en tendens att börja reflektera över barndomsminnen medan han förhör personer. Detta är något som jag stört mig på i del av de tidigare böckerna (då även Annie tänkte oproportionerligt ofta på minnen under förhör), men det har varit mycket mindre av det i några av de senare böckerna. I vanlig ordning när det gäller Peter Robinson så finns det ett flyt i språket som gör att den går lätt att läsa även på engelska.

Fvonk

Jag minns när jag bodde i Borås i början av 2000-talet och det pratades mycket om Erlend Loes bok Naiv. Super och när jag till slut läste den så föll jag pladask för den absurda humor som Loe använder sig av. Sedan dess har jag följt Erlend Loes författarskap och läst alla böcker som släppts, både barn- och vuxenböcker. Även om jag gillar Loes barnböcker om truckföraren Kurt, så känns det som att det var ett tag sedan han kom med en vuxenbok.

 

Fvonk har det jobbigt sedan det uppdagades att Gång- och Motionsförbundet fuskat med medlemsantalet och tvingades lägga ner verksamheten. Fvonk känner att okulturen inom Gång- och Motionsförbundet smittad ner honom, vilket gör att de gravida (som enligt Fvonk är de renaste varelserna i världen) börjat förfölja honom. Det Fvonk behöver är en vän. En dag så får han en ny hyresgäst som har ett stort lösskägg, två livvakter och som påminner väldigt mycket om den norska statsministern Jens Stoltenberg. Jens behöver också en vän, han skulle egentligen behöva sjukskriva sig, men det kommer att skada både partiet och regeringssamarbetet. Jens är trött och lite deprimerad och hittar en fristad hos Fvonk.

 

Fvonk är en typisk bok av Erlend Loe där lite udda (och i det här fallet lite slitna) människor möts och en viss absurditet uppstår. Jag tycker att det här är en av Loes bästa böcker och en av styrkorna med boken är att berättelsen har ett begränsat persongalleri (Fvonk, Jens och några få bifigurer) och att den utspelar sig i den lilla världen, som i det här fallet mest är hemma hos Fvonk.