Pol Pots leende

När jag var på bokresan för bra precis en månad sedan så bokcirklade vi om Peter Fröberg Idlings roman Sång till den storm som ska komma under söndagsfrukosten och under diskussionen var det flera som rekommenderade Fröberg Idlings dokumentärroman Pol Pots leende som kompletterande läsning. Det finns nämligen flera beröringspunkter mellan de två böckerna då båda handlar om Kambodja och Pol Pot. I Sång till den storm som ska komma som utspelar sig kring de första ”fria” valen i Kambodja 1955 är Pol Pot fortfarande Saloth Sar och en del av en kärlekstriangel med konkurrenten Sam Sary och fästmön Soeung Son Maly (som senare föder Sarys barn).

 

Pol Pots leende är en dokumentärroman som försöker reda ut vad det egentligen var som hände i Demokratiska Kampuchea och hur delegationen från vänföreningen Sverige-Kampuchea kunde resa runt i landet (visserligen guidat) utan se den svält och det enorma folkmord som härjade i landet. Under slutet av Vietnamkriget bombade USA även Kambodja, även om försökte hålla det hemligt, och efter krigsslutet invaderade Vietnam sin granne. I djungeln ledde Saloth Sar, som nu bytt namn till Pol Pot, röda khmererna som arbetade för en kommunistisk revolution och 1975 lyckades de ta makten och grundade Demokratiska Kampuchea (varför kommunistiska diktaturer har en förkärlek för att kalla sig demokratiska är en annan fråga). Sedan följde några blodiga år fram till 1979 där väldigt många som ansågs vara kontrarevolutionära avrättades och där en stor del av befolkningen svalt ihjäl. Det finns inga säkra siffror över hur många det var som dog, vilket bland annat beror på att det inte fanns någon säker folkräkning att utgå ifrån, men man räknar med att mellan 10-25 procent av befolkning dog. Folkmordet i Demokratiska Kampuchea är ett av de värsta i historien och efter att Pol Pot förlorat makten så drog han sig tillbaka till djungel där han fortsatte motståndet fram till sin död 1998, utan att ställas inför rätta för det lidande han orsakat.

 

Pol Pots leende är en intressant och välskriven dokumentärroman om ett land och en ledare som jag inte är särskilt bekant med. Fröberg Idling beskriver det ofattbara lidandet utan att frossa i våldet. Starkast blir det nästan när han låter några kambodjaner själva berätta sin historia under de åren, här finns bland annat änkan som förlorade tio av de femton barnen. Jag har dock lite svårt att ta in alla hemskheter, det är så ofattbart. Titeln kommer från att Pol Pot hade ett soligt och smittande leende.