Den kalla elden

Den kalla elden är den fjärde och avslutande delen i Arnaldur Indriðasons kvartett som inleddes med Frostnätter. Sedan den sympatiske polisen Erlendur Sveinson försvann in i dimman på fjället i slutet av Frostnätter så har vi fått följa hans kollegor Elínborg i Mörka strömmar och Sigurdur Óli i Svart himmel i två böcker som utspelar sig parallellt. Även Den kalla elden utspelar sig parallellt med tvp två senaste böckerna och här får vi äntligen veta var Erlendur varit och vad som hänt med honom.

 

Erlendur befinner sig i barndomstrakter i östra delen av Island där han bor i sitt barndomshem som numera är en ödegård där han sover i en sovsäck på golvet. Erlendurs förflutna gör sig allt mer påmint och vi får reda på mer av det som hände den ödesdigra dagen då hans bror Bergur försvann i en snöstorm på fjället, medan Erlendur själv överlevde med nöd och näppe. När Erlendur får höra historien om när en grupp engelska soldater under andra världskriget gick vilse i en storm på fjället samtidigt som en ung kvinna försvann spårlöst. Erlendur börjar undersöka vad som egentligen hände med Matthildur, vars kropp i likhet med Bergurs aldrig hittades. När Erlendur börjar rota i fallet så kommer hemligheter upp till ytan efter att ha varit begravda i flera decennier.

 

Eftersom jag har saknat Erlendur i de två senaste böckerna så var det trevligt att återse honom igen. Fast jag saknar lite av dynamiken som uppstod i böcker när teamet med Erlendur, Elínborg och Sigurdur Óli arbetade tillsammans för att lösa brott. Den kalla elden är en bra och välskriven deckare (tyvärr finns det ganska många dåligt skrivna deckare i omlopp) som är definitivt läsvärd. Indriðason visar med den här boken att en lite tunnare och väl genomarbetad deckare vinner över de som är tegelstenstjocka där handlingen har en tendens att spåra ut när upplösningen närmar sig.

Det här är den andra boken som jag läser i Pocketlovers utmaning Tre på tre.